Mellan mars och maj.

Jag låg efter i plugget, för jag dagdrömde. Gick till cafét på Östra Larmgatan en gång i veckan. Hälsade farbröderna shabbat shalom på fredagar. Spelade piano varje dag, nya sånger tog form och jag vann en poesitävling. Fick timmar på Folkteatern och längtade efter varmare vindar. Hemlängtan höll mig sällskap och det gjorde Stina Stoor, Lene Kaaberbøl och Tove Jansson också. Strök under meningar som kändes viktiga. Tog bort dejtingappar för vad sku de ändå tjäna till när händerna inte lät sig hållas för det fanns för mycket att skriva ner, för många tanketrådar att spinna och mormorsrutor att virka. Då när jag klev upp kring sju varje morgon, för att det kändes viktigt att ha någon form av rutin, och kokade havregrynsgröt med russin i. 

Ifred - 20 juni 2018

Låser med regeln till toan. Sätter mig där. Inte för att pissa utan bara för att samla tankarna. Ta en kort paus bara. Det är inte fusk. Alla gör det. En av pensionärerna stoppar mercichoklad i fickorna på mig så fort det finns en chans. När jag inte är uppmärksam, kanske. När jag är upptagen med att ta om hand, kanske.
Tar upp en av dem och river av plasten.
Lägger den ena stortån på den andra,
filosoferar en stund. 
 

Bräckligt fin. Spretig och allt.

 
Kuskar runt igen. Inget tydligt mål och helt utan riktining. Lämnat Malmö för Göteborg och lämnar Göteborg för en sommar i hemstan. Mellanlandar i Norrköping. Ett verkligt Rom för sitt namn. Medan asfalten steks under skosulorna längtar jag till ett timmrat hem, som snart blir av. 

Får höra att jag är modig. Ibland eljset, kallas skör och bräckligt fin. Stark. Gör mitt bästa för att omfamna hela spretigheten. Men visst, det är svårt. Men det finns inget annat att göra än att älska det svårälskade. 

Avbryts. Från ingenstans ringer du mig. Inte trodde jag du var en sån som patar i telefon inte. Tror jag bubblar fram ett hallå samtidigt som jag skrattar, nervöst. För vad kan jag om sånt här? Bräckligt fin. Spretig och allt. 
 
 
Upp