feb: 6

Visst gick jag vilse idag med. 
Gick vilse i vidderna som mitt sinne stöpt. 
Märkte det endast genom insikten att jag bara lyssnat på Tracy Chapman, i veckor.
 
Tog bussen härifrån, den som tar den snirkliga vägen genom bergen.
Den som passerar varje bortglömt samhälle.
Förbi bruksorternas sorg.
Dit ingen längre kommer trots att "naturen är ändå så himla vacker och visst har vi det bra här, jojagtackar"
I vredsemodet mellan berg och dal såg jag kuvade träd, ett ensamt hus och en bortrullad fälg i dikeskanten. 
 
Och när slutstationen var nådd, hoppade jag av. 
Väntade på att någon kanske skulle åt mitt håll. 
 
                                   – Hemmåt.                                                            
 

feb: 3

Tittade ut genom kikhålet, på det vakuumet som finns på nionde våningen framför min dörr.
Stod så i flera timmar, spejande, kikande. 
Mellan alla hemmen, där ingen vistas mer än nödvändigt.
Mörkt var det där ute, i hallen också. 
 
Plötsligt spred sig ett gyllende ljus. Hissen.
Ljuset växte sig försiktigt större, bad hyggligt om lite rum att finnas på.
Som om hissen inte ville skrämma det skygga mörkret som tagit boning mellan de vita dörrarna.
 
När ingen klev ut undrade jag om den kanske var sällskapssjuk. 
Undrade om den visste att jag spejade ut. 
Undrade om den förstod vi två snart skulle göra en sista resa och kanske ville språkas lite.
Snart vände den neråt, lämnade mig vid kikhålet och trapphusmörket ifred.
 
Och så gick lördagen mig förbi.
 
 

I dagbokens sista sidor

Bara lite hemstadsromantiserande. 
   

Jag hittade min stad i snöskrud. Det har gått månader sen sist. Har spenderat mer tid i andra städer, sett solen gå upp över andra takåsar, sett den gå ner i andra hamnar.  Går genom snön till kafét jag spenderade timmar på under gymnasiet. I längtan efter större städer väntade jag här. Vid bordet innanför dörren, allra längst in. Bredvid fönstret fick mina tankar ro att driva högt och ifred.

Plötsligt ser jag dig, du vandrar förbi. Du vänder dig om, tittar på en vän i följetåget och lägger inte märke till mig på andra sidan glaset. Där jag sitter och ser världens långsamma dans ta form framför mina ögon. Du skrattar, jag ler. Du säger något till skaran omkring dig och jag tänker på att det är samma jacka som du bar under promenaden längst bergskammen. Då när jag sa som på repeat ”Den här staden är vackrast i höstskådespel och vintermörker”.

Jag skrev ditt namn i marginalen långt efter vi setts. Nu går det inte längre att läsa sidnumren. Istället står där ditt namn. Om och om igen. Med spretiga, snirkliga, bokstäver finns alla känslor du och januarisolen väckte i mig. 

 

Upp