torftig

Elsa kommer in genom dörren. Lägger handen på hjärtat och säger;

 

Han är gammal, gubben. Långt över nittio år. Krum på sjukhussängens kant med händerna på knäna. Ser dyster ut. Dyster för att något är inte riktigt som det ska. Gnuggar sig i ansiktet, mumlar; Hur kan jag ha glömt den? Den som varit med så länge.

 

Visst minns han dagen då den genom en barna hand, en dotters hand, hittat honom. Turstenen. En loj vind drog in över stranden. Barnet, i sin randiga dräkt, plaskade med fötterna i det grunda vattnet. Förstod hon att det var det stora havet hon så bekymmerslöst svätte omkring sig, tänkte han. Vattendropparna sköt upp när hennes små fötter stampade. Förtjust över hur ljuset gjorde dropparna till diamanter log hon brett och skrattade. Hon började hoppa, bli vild. Håret reste sig på det lilla huvudet och munnen var vidöppen i ett stort grin. Hon hoppade, längre ut. Snart så pass tills hon plumsade. Hon blev stilla. Böjde sig ner och plockade upp något. Vände sig om och kom rännande så kvickt hennes knubbiga ben förmådde. 

Kolla här nu. Den ska du har för det är en tursten. Det vet jag!, sa hon. I handen höll hon en helt vanlig, lite spräcklig, sten. Ta den då, sa hon irriterat, nästan trotsigt. Han tog emot den. Tittade på den. Knappt täckte den handflatan.  Tack ska du ha, säger han och ser trollbarnet springa mot vattnet igen. Ivrig för att jaga rätt på vattendiamanterna igen. Till en början hade han burit runt den för att göra henne glad. Låtit den skramla i fickan. För ibland kunde hon stanna upp, vända sig om, granska pappan och med smala ögon fråga; du har väl den med dig? Och inte hade hon nöjt sig förns han hållit upp den. Visat den lena, lite spräckliga, stenen. 

Men så blev det de två. Utan att varken reflektera eller tänka så mycket reste stenen med honom. Klev han ut genom ytterdörren blev turstenen följeslagare. Lika självklar som husnyckeln och börsen. Huruvida den bar turen med sig eller inte kunde han inte förmå sig säga. Men sen var det där med att han alltid kom sig hem igen, med stenen tryggt i fickan. Kanske hade olyckan hållit sig borta alla dessa resor och år. 

 

Olustigt. Nä inte kul alls, säger han och lyfter på kudden. Tittar runt på de tomma, sjukhusgula väggarna. Spanar ut i korridoren, funderar om han kanske kan ha tappat den när han ser en rultig kvinna rusar ner i korridoren. Trollig i sitt toviga hår vejar hon för vårdpersonal och håller handen lyft. Hon höjer rösten, ropar till pappa sin: "Kolla vad jag hittade i min ficka!"

Och genom en barna hand, en dotters hand, hittar den honom igen. Turstenen.