Ifred - 20 juni 2018

Låser med regeln till toan. Sätter mig där. Inte för att pissa utan bara för att samla tankarna. Ta en kort paus bara. Det är inte fusk. Alla gör det. En av pensionärerna stoppar mercichoklad i fickorna på mig så fort det finns en chans. När jag inte är uppmärksam, kanske. När jag är upptagen med att ta om hand, kanske.
Tar upp en av dem och river av plasten.
Lägger den ena stortån på den andra,
filosoferar en stund. 
 

Bräckligt fin. Spretig och allt.

 
Kuskar runt igen. Inget tydligt mål och helt utan riktining. Lämnat Malmö för Göteborg och lämnar Göteborg för en sommar i hemstan. Mellanlandar i Norrköping. Ett verkligt Rom för sitt namn. Medan asfalten steks under skosulorna längtar jag till ett timmrat hem, som snart blir av. 

Får höra att jag är modig. Ibland eljset, kallas skör och bräckligt fin. Stark. Gör mitt bästa för att omfamna hela spretigheten. Men visst, det är svårt. Men det finns inget annat att göra än att älska det svårälskade. 

Avbryts. Från ingenstans ringer du mig. Inte trodde jag du var en sån som patar i telefon inte. Tror jag bubblar fram ett hallå samtidigt som jag skrattar, nervöst. För vad kan jag om sånt här? Bräckligt fin. Spretig och allt. 
 
 

feb: 6

Visst gick jag vilse idag med. 
Gick vilse i vidderna som mitt sinne stöpt. 
Märkte det endast genom insikten att jag bara lyssnat på Tracy Chapman, i veckor.
 
Tog bussen härifrån, den som tar den snirkliga vägen genom bergen.
Den som passerar varje bortglömt samhälle.
Förbi bruksorternas sorg.
Dit ingen längre kommer trots att "naturen är ändå så himla vacker och visst har vi det bra här, jojagtackar"
I vredsemodet mellan berg och dal såg jag kuvade träd, ett ensamt hus och en bortrullad fälg i dikeskanten. 
 
Och när slutstationen var nådd, hoppade jag av. 
Väntade på att någon kanske skulle åt mitt håll. 
 
                                   – Hemmåt.                                                            
 
Upp