När en kvinna

Vi har redan hört den här dikten, men ibland...

När en kvinna lämnar en man som slår henne, just den stunden hon väljer att fly, svävar hon i livsfara. Löpsedlar förkunnar hennes öde med rubriker som säljer.
Vi blundat men nu när det är försent är det fritt fram att säga;

Visste hon inte bättre?

Ung med sol i lockarna. Det var en sensommarkväll i Ramsele hon träffade honom. Han lovade henne det hem hon aldrig haft och hon fattade tag med båda händer. För hade hon inte lärt sig att det va så hon sku göra?
Kärlek log.

Så länge han inte dricker, så länge jag inte gör fel
Säger hon som lärt sig att de värsta såren inte lämnar några synliga spår.
Då finns det inga blåmärken att gömma.
Och så länge barna inte ser.
Kärlek svek.

Plockar upp väskan,
ställer ner den igen och plockar upp den ännu en gång.
Hon har varit här förr.
Dom tar barna mina, viskar hon i ett försök att övertyga sig själv.
Dom tar barna.
Det blev inte som jag trodde
Det blev inte som jag trodde
Det är så här kuvat mod låter.
Kärlek tvingade.

När en kvinna lämnar en man som slår henne, just den stunden hon väljer att fly, svävar hon i livsfara.
Löpsedlar förkunnar hennes öde med rubriker som säljer.

Hela tiden har vi blundat men, nu när det är försent, är det fritt fram att säga

Visste hon inte att det bara fanns en väg ut, i graven gå?


Kärlek räddade.
Ungarna sover i baksätet när hon sätter sig 240n och far.
Kör med fingrar som slår mot ratten, likt trummande puls, och helatin;
Det blev inte som jag trodde
Det blev inte —

Mamma.
Kärlek lovade.
Kärlek svek.
Kärlek tvingade.
Kärlek gjorde dig fri,
gav oss ett hem och en chans till liv
och jag säger;

Mamma,
Lägg skulden åt sidan.
Du har alltid varit solen i mitt liv.

 

Ångermanland - det lovade landet

När jag längtar hem bakar jag bullar.

Mitt i allt slänger jag upp händerna i luften och säger högt så alla hör:
Jag åker hem till niporna och skogen och lägdorna och pappa
som aldrig slutade letat efter vad som finns i flaskbotten
– trots att det gått år. Hör att han sitter mycket ensam nu.
Till lillasystern och bergen och forsarna och byn och lukten av varm tallskog. 

Till där vännerna är få och stämningen låg sen hockylagets förlust.
Till bruksorternas sorg, sytvmorsviolens hemsivst. 

Dit ingen längre kommer trots; 
naturen är ju så så himla vacker här visst jojatackar ja

Till minnena som förvaras i förfallna hus och dansbanan i Geärolund.
Där det växer sly och ungskog i dansande fötters frånvaro.
För det är vad som händer när ingen ser på.
Vi klev över bommen och såklart skar jag upp stortån, minns du?

Minns du?
Det var här ni dansade.
Det var här ni var unga.

Då när Pia tjuvkopplade pontiacen,
Ulla bjöd Mats på hembränt,

medan Roger spydde i blomlådorna
och Annemarie Fredrikcsons blinda mamma skrämt slag på er när hon i hallen sagt;
Men flicker vad ni spökat ut er. Ni kan väl inte gå ut och se ut sådär.
Då när LillRoland fortfarande med sitt talfel sa; vasaru saru schlom
Medan ni ledde en revolt mot polisman Dick och välte hans polisbil.
Märkte du hur ni växte upp?
Det är vad som händer när ingen ser på.
Mitt på dansbanan stod vi, två eljest själar helt vilsekommen
När du sa;
Barn, du kan inte gå och vänta du måste börja göra.

Ja, ja far hem
Till klockan på torget visar inte längre heltimmar utan mellanrummet mellan timmarna

Där kan man vara den härliga hemvändaren en stund.
Där frågorna kommer haglande; 
va sku du söder över å göra?
men va du prata så mysche könstigt nu?
hörde du att Gerds Assar dött?
Melina och Novis kom som bli så himla gla när dom få sere
Ska du int söka te hemtjänstn, dom gå på knäna nu.

Där jag fattade pennan och påbörjade min egen revolution,
på det enda sättet jag förstod hur.
Kvar på stortån finns ett ärr från mammas ungdom år – poetiskt ändå.

Till Rut

Den här sommaren 2017 fick jag chans att lära känna en mycket fantastisk människa. 
Rut är 94 år. Eller som hon sku sagt - Det går fyra Robin på en Rut. 

På avdelningen är det tyst och solen lyser in genom altanfönstren, som står på glänt. 
Rut sitter bredvid mig, vit i håret och med en näsduk i hand.
Blundar ett slag innan hon tittar på mig, med ögon som fortfarande är unga.
Frågar mig om jag träffar någon. Jag svarar mina händer är nog för svåra att hålla. 
Det var inte länge sen hon berättade om hur det kom en ny postman till byn och året var 1941.

Dagen postmannen dök upp tyckte hon han var mallig, märkvärdig på nått sätt. 
Medan hennes vänner la på charmen gick Rut, hem. 
För på radion hörde hon om ett krig som kom allt närmare, 
i köket föräldrar kämpa med nya ransoneringar.
Såg kaffet försvinna, sen sockret, sist bröder till plikten.

Bladen gick från grönt, till guld, till ett tomt löfte – vi ses till våren. 
Vintern kom och 1941 nalkade sin sista Auld Lang Syne. 
Rut dansar. Uppbjuden av en man i svart kostym och vit skjorta. Postmannen, javisst. 
Hon beskriver det som en känsla som inte går att beskriva. 
Gör en gest mot bröstet, som om det var något som tog tag i det absolut innersta.
Så snurrade jorden sina långa varv och Rut och Postmanen följde med. 

Barn kom. Barn växte upp och barn flyttade ut. 
På dagen av deras 60 år, dör den gamle postmannen och lämnar Rut, ensam. 
Med korsordet ifred och en kaffekopp där de brukade finnas två saknar honom, varje dag. 
Jag nickar. 

Men en dag;
Jag såg honom! 
Nej, jag såg honom i ett leende hos mina barn. 
Jag anade honom i en gest hos ett barnbarn, 
Jag hörde honom i ett ord hos ett barnbarnsbarn.
Tror det här blir en skattjakt, tills vi ses igen.

På avdelningen är det tyst och solen lyser in genom altanfönstren, som står på glänt. 
Hon sitter bredvid mig, vit i håret och en näsduk i hand. 
Frågar mig om jag träffar någon. Jag svarar henne nej.
Och med allt skämtsamt allvar hennes ansikte kan bemästra säger hon;

            Du kan inte alltid hänga med gamla tanter.

Upp