Bland fyrverkerier i slowmo

Det är augusti och här nere på det östgötska slätten blir det liksom inte som hemma i Ångermanland. Hemma, där rusar hösten förbi, precis som den är påväg upp mot vinterklara kolahalvön för att de bestämt träff. Det resulterar i att min absolut bästa årstid varat i ungefär två veckor. Men här är det som sagt annorlunda. Norrköping klär sig bäst när det är för kallt att bara ha en t-shirt och prommenaderna övergår i brinnande, långsamma, fyrverkerier. 



När löven står i just de brinnande kulörerna mår jag som bäst. Helt ärligt. Däremot är det fruktansvärt svårt att bestämma sig för hur hösten ska se ut, rent beslutsmässigt. Kalendern gapar inte tom men stora hål måste fyllas igen. Trots att hösten är den bästa årstiden är det också den svåraste. Hösten kräver alltid förändring eller återgång. Visserligen har jag redan avslutat min kandidat och tanken på att jag ska lära mig franska i höst känns svindlande bra men det är något som fortfarande måste hända. Inte i rastlöshetens namn men i sann nu-bryr-jag-mig-inte-anda ska jag unna mig den här hösten. Göra precis vad jag känner för. 
 
I den här fantastiska tröjan med rejäl krage ska jag fira in hösten. 

"Du är här igen, paren’!” brukar hon skratta

För ungefär ett halvår sedan skrev jag den här krönikan för ett tidning. Idag tänkte jag att det skulle kunna va fint att påminnas lite.

På den enda och men ändå bästa ryska shoppen i stan, där jag brukar springa in för att köpa zefir (tänk rysk motsvarighet till mums mums i form och storlek men mer som marshmallow i konsistens), sitter en rultig starukha som alltid blir lika road när jag försöker uttala de vackra bokstäverna och orden på etiketterna. ”Du är här igen, paren’!” brukar hon skratta när jag ska betala. 

Sen den tjugotredje augusti förra året har mycket förändrats. Det var dagen rapporteringen om att ryska trupper gått över ukrainsk gräns nådde oss vid frukostborden runt om i sensommarvarma norden. I ryska shoppen står radion, som förr spelade svällande ballader, nu oftast tyst vid disken. Vi har haft svårt med kontakten ifrån den ryska brodern i Sumy, en stad belägen i norra Ukraina, förklarar hon en dag. När jag frågar henne vad som kan tänkas ha hänt dem tittar hon på mig. Den gången får jag inget svar.

Splittrade familjer och saknade familjemedlemmar på grund av geopolitiska konflikter mellan stadsmakter är mer vanligt än ovanligt, alltså absolut inget nytt. Det är lätt att skaffa en bild men inte att hålla den nyanserad. När jag försöker koncentrera min lysning och försöker förstå vad det är som händer i dagens Europa. Slår igång Ekot och frågar mig varför säger Åsa Lindeborg, kulturchef på obundet socialdemokratiska Aftonbladet, och Per Svensson, journalist på oberoende liberala Sydsvenskan, att det kanske är dags att ha packade resväskor och vara beredd på att fly på grund av hot i Ryssland? Är det för att Victor Orban, Ungerns premiärminister, vill närma sig Ryssland och vill upprätta täta samarbeten samtidigt som NATO och EU-parlamentet kräver nya sanktioner mot det enorma landet i öster vars befolkning ofta har bemöts av oförstående västbor. Är det på grund av den sprickan som uppstår där väst och den ryska befolkningen rör sig ifrån varandra? 

Försöker göra en ansats att förstå kopplingarna mellan Putins Ryssland och de olika extrempartierna i Europa som sägs vara en del av en mer långsiktig och djupare utveckling i det politiska landskapet Vid lite efterforskning finns det en hel del som tyder på att det stämmer, inte minst i den statsvetenskapliga forskning som under de senaste decennierna har försökt tolka utvecklingslinjerna i europeisk politik. Det är inte helt lätt när det går bortom dagspolitisk taktik som utmålats av svenska medier och jag tänker den gulliga, rultiga starukhan på St. Persgatan. Var passar hon och hennes bror in i ekvationen? Var passar jag in? 

Det går nästan två månader på dagen innan jag får en chans att besöka den lilla ryska affären som ligger inklämt i ett anonymt hus på St. Persgatan i Norrköping igen. Ko-klockan skramlar när jag trycker mig in genom den bruna, rätt tunga, trädörren. Staruckha står i disken och lyser upp när hon ser mig. Jag ler tillbaka. Den här gången frågar jag hur hon mår innan jag ens letat upp det jag kommit för att köpa. Hon säger att hon fått kontakt med sin bror. Flera knaggliga telefonsamtal, de mår bra och är på väg. 

 

Om torftig

Jag hamnade i en klass med underbarn. Var och en var bäst på varsin sak. Rebecka var bäst på att tänka utanför lådan, Anna-Sara? Hon var bäst på allt som hade med livet att göra, en verklig människa. David ett mattegeni och Elin bäst på språk. Alla kunde sin grej.  Förutom Debora som kunde allt. Sen kom jag. Robin P. Han som bara ville känna sig verklig på det där sättet Anna-Sara kändes verklig. Andra ord för verklig skulle kunna vara världsvan, självsäker och rak, okomplicerad.


"Vill alltså ha en inre Anna-Sara", sa en finnig och storögd fjortonårig Robin P och tog det som att man inte får vara dålig på något (Paus: Anna-Sara, om du läser detta, jag tror fortfarande att 
Thriller är din favoritlåt och att du inte var irriterad av att ha mig i hasorna). Detta skapade en oförmåga att kunna visa saker jag skapat. Inte för att jag är rädd för kritiken utan mest för att jag bara inte vågar. Trots att jag många gånger är stolt och tycker att det är helt superkul, det bästa av allt är att det inte behöver bli så himla bra eller perfekt så länge man skapar. I varje process går det att hitta guldkorn, liksom.



Sista året i grundskolan var det som om självbilden och prestationsångesten hade hittat en gemensam nämnare och bestämt sig för att bygga en mur mellan händer och material. Loggade in på hälsoforum och gjorde alla psykologiska tester jag kunde hitta för att det var så extremt viktigt att veta vad det var som var så himla fel och kanske fanns det något ord jag kunde ta till mig. Sannorlikheten var liten, och resultatet blev oförändrat. 



Långt senare läser jag självhjälpsböcker i jakten på att få kunna vara verklig. Ibland för att få snygga meningar att slänga mig med och hoppas på att alla ska ta dem på allvar. Jag är inte ledsen, arg eller deppig. Jag mår förhållandevis bra när jag äter maten, går på promenaden och använder kreativiteten. Viktigaste - hänger med vänner! Faktum med att jag mår så mycket bättre nu än på många år. Kroppen känns som min. Huvudet tänker inriktat och är superbra på att få folk att fatta vad jag vill ha sagt. Så pass ofta att komplimanger regnar ner över mitt välsignade huvud. 
 



Men så undrar jag - Är jag tillräckligt cool? Är detta ballt att visa upp? D.v.s sådant en gjort trots att det inte är perfektion. Att bilderna är lite hipp som happ tagna och att ljudet knastrar lite? Hur visar värdsvana personer upp sig? Googlar Cecilia Uddén, Lotta Lundgren, Hermione Granger och såklart - Ihlona Uhlin. Cecilia gav mig inga svar, inte heller har jag ringt upp den världsvane ifrån grundskolan. Självhjälpsböckerna gav inte svaren jag letade.
   
 

I konklusion så har jag egentligen inget svar annat än att det är helt okej att inte vara Cecilia Uddén, Debora eller Anna-Sara den verklige. Det är helt och hållet superbra att vara medelmåttiga jag som kan lite allt möjligt. Som gillar pussar som smakar tandkräm, bär ett tre generationer gammalt namn. Tycker att hårdbröd är den bästa densiteten. Som blir nervös när kompisar bjuder på oboy och slår bort tanken av att "det inte är för mig" och ersätter den med "äntligen händer det!!!!".


Han som är torftig ut till fingerspetsarna, och många gånger är helt okej med det. 
 
 
 
 
 
 
Upp