Som att vara barn i ett vuxet sällskap

Kan inte andas. Fick andnöd när jag tänkte på att jag skulle kunna ha framtiden utstakad i flera år framöver nu. Hyperventilerade och ett behov av att riva upp och förstöra tog boning i mig. Något argt väcks till liv och jag vill skrika; "Vänta, ni springer för fort!". Som att vara barn i ett vuxet sällskap. Ser mig omkring, som jag letar svaren i allt som finns omkring. Vill inte fastna i cementen. Vill inte lyfta på huvudet en dag och upptäcka att jag läst molnen på samma sätt i tio år. Ibland glömmer jag bort att det är lunken, vardagen, alldagligheten jag tycker allra bäst om. Men där och då kommer jag inte tänka på middagarna, promenaderna i slumrande skog eller nymanglade lakan. Istället panikgooglar jag utbildningar, projekt, jobb och allt som kan vara en snabb biljett härifrån för förtusanjagmåstebörjaettnyttlivkanintevarakvar. Allt står mig upp i halsen! Finns det något gömt ställe, där jorden myllrar av något som gör vardagen magisk?! Isåfall:

                                                                    Ta 
                                                                                      mig
                                                                                                           dit! 
 
Timmar senare väljer jag att cykla över bron istället för grusvägen. Varför? För att jag älskar det dova, trummande, ljudet som uppstår i en annars stilla och tyst värld. Längst ljuragatan byggs nya hus, men det ser ut som de alltid stått där. Framtiden kan vänta, eller vem bryr sig. Kvällsluften fyller lugnorna och jag är precis där jag vill vara. 


 

Berättar för allas öron utom dina.

Det är en stilla tisdag och jag befinner mig omgiven av klippor, hav, evig himmel och lukten av tång. Hela kvällen tittar jag på dig, på dina ögon, på dina läppar, på dina händer och tänker på hur jag vill fläta ihop dem med mina. Skapa en bönekedja i hopp om att det kanske kan det vara något här. Säger allt till alla som har mottagliga öron. Berättar för öronen att du får mig att förstå vad Jonni Mitchell sjunger om utan att någonsin ens nämna hennes musik eller namn. För du säger att jag inte gillar din typ musik. Den är ny. Den är fest. Jag skrattar åt dina gester. Du får mig att vilja hitta på ursäkter för att ta på dig; ”Vänta, du har lite ludd där, Så. Lika fin som innan.

Berättar för allas öron utom dina. 

Upp