torftig

Och vad vi än sa då betyder väl inget nu? Försöker dra mig till minnes vad det var du sa sista gången vi sågs. Det är inte lätt för varje kapitel i livet, med sina rosor och törnar, gör alltsammans svårare att precisera. Spinner tanketrådar som flätas och trasslas ihop till nystan allt eftersom. Men sen tänker jag: vaknar ny varje morgon. Som om den jag var under dagen har runnit av mig och blivit en del av lakanet medan natten passerar. Varje dag som går flyter jag närmare något nyare och det vill jag aldrig ge upp för någon. Och även om det inte är mycket för världen - så ska jag ge mig allt jag har. 

 

"Men Robin, du är ung. Du vet inte vad som väntar dig efter nästa kurva". Alla dessa vilsna människor. Vi är några som hoppar in i en taxi och springer mellan trappuppgångar i stan. Faller genom himlavalven och vid något tillfälle skriker jag "Omringa mig" ut över taken i en sommarnatt. En dag kommer jag skriva: om jag var en kompass skulle du vara norr och hemåt. Men nu, den här sommaren, vill jag inte vara någons utan någon. Någon som drar sig på mornarna och alltid har bra hårdagar. Någon som tror att hen kan "tråda ögonbrynen snyggt" och avverkar bok efter bok (paus; vem var det som sa att man blir bättre på att skriva om man läser mycket? Tycker inte det stämmer).

 

Det är vid frukostbord jag mår som bäst. Med en kopp kaffe, en bok och ett bra spanarfönster.