Hittade följande i ett anonymt dokument på skrivbordet, inte öppnat på ett år.

"Människor på bussen. Människor på tunnelbanan. Människor i rörelse. Jag känner typ att jag står helt stilla. Det finns inget jag egentligen kan göra åt det nu och jag intalar mig själv att det kanske är bra med lite tid ifrån för att få nya perspektiv. Det har gått fem dygn och snart exakt tjugo timmar sedan jag kände mig helt tillfreds med tillvaron. Tjugo över ett, natten mot fredagen du drog till London och samma helg jag flyttade hit. Det blir min andra natt i rummet med bilder på någon annans gamla släktingar."

nollåtta:trettiosju - fjärde december/tjugohundrafjorton, i saltsjö-boo.

Sommarens tjugotvå första dagar:

Han fixar hennes solglasögon. Som om han bara vill visa att han fortfarande kan, att han fortfarande vill vara hennes och om han bara lagar dem rätt kommer hon se det. En sista desperat hand vid något han aldrig kommer kunna laga med en matkniv. Hon dumpar honom. Han sitter kvar och stirrar ut i sommaren, ser bara de grå plattorna av betong. Värmen är kväljande och jag vet inte vad jag ska göra. Två meter ifrån rasar en värld och människa samman. Ställer mig i kön, köper en muffin för jag har hört att äta gör att man hamnar i ett tillstånd någonstans mellan ganska uttråkad och någolunda lycklig. Han är borta. Säger, nästan ropar; "Jag ångrar mig, kan jag få en påse?! Tar med den istället!" Muffinsen får åka ner i väskan, ifall jag springer på honom igen. 
 
Har spenderat de senaste långsamma kvällarna med att organisera om garderoben, lyssnat på hymner till platser som sägs inte finnas på riktigt. Vikt tröjorna, parat ihop strumporna och sorterat (det mesta) efter färg och mönster. Tre fingrar mellan varje galgögla. Skorna i prioriterad ordning. Sen virar jag upp håret med en sjal, jag gör det rätt snyggt. Gömmer mig bland nötta, medfarna, pärmar och trycksvärta. Bland sidor jag på något sätt känner att jag fortfarande har något att hämta från. 
 
Vi fortsätter diskutera killar, livet, nyfödda ungar, tanter som är veganer och jeans över kaffe utan att komma fram till något. Ibland sitter vi tysta, tillfreds. 
 
 
Upp