torftig

  
Och redan när jag öppnar den tunga järngrinden kunde jag se dem sitta på rad utanför synagogan. Fem kvinnor som lutar sig mot den vita, varma solväggen, alldeles för upptagna av sina skratt för att se mig. Med bländande leenden, höga skratt och yviga handgester har de tagit emot den här dagen. De svär över krämpor och tidens gång. ”Det är såhär det ser ut att torka tårar och att läka varandras sår”, tänker jag och går på grusgången som leder upp till byggnaden. 

Fem kvinnor. Fem kvinnor, med grått hår och blommiga blusar, som sett sorgen och döden i vitögat. Accepterat att de stod på tur, med inget och utan skydd mellan dem och den sargande ondskan som stal familjer och lät glömska falla över deras namn. Men det blev aldrig deras tur. Istället skulle de kallas överlevare allt medan de kom att fråga sig ”varför vi och varför inte Eli, Thomas, Judith, Szilvi, Irena, Chaim, Levi, Jacob…?”

”De är hårda kvinnor. De kör hårt, lever hårt” säger vi om dem nu. Nu när de sitter  med bara fötter i det gröna gräset, ansikten lyfta mot solen. Svär och skrattar.