Med grått hår och blommiga blusar

  
Och redan när jag öppnar den tunga järngrinden kunde jag se dem sitta på rad utanför synagogan. Fem kvinnor som lutar sig mot den vita, varma solväggen, alldeles för upptagna av sina skratt för att se mig. Med bländande leenden, höga skratt och yviga handgester har de tagit emot den här dagen. De svär över krämpor och tidens gång. ”Det är såhär det ser ut att torka tårar och att läka varandras sår”, tänker jag och går på grusgången som leder upp till byggnaden. 

Fem kvinnor. Fem kvinnor, med grått hår och blommiga blusar, som sett sorgen och döden i vitögat. Accepterat att de stod på tur, med inget och utan skydd mellan dem och den sargande ondskan som stal familjer och lät glömska falla över deras namn. Men det blev aldrig deras tur. Istället skulle de kallas överlevare allt medan de kom att fråga sig ”varför vi och varför inte Eli, Thomas, Judith, Szilvi, Irena, Chaim, Levi, Jacob…?


De är hårda kvinnor. De kör hårt, lever hårt” säger vi om dem nu. Nu när de sitter  med bara fötter i det gröna gräset, ansikten lyfta mot solen. Svär och skrattar.



Äppelträd, maj 2017

Nu står äppelträden och blommar. Jag vet det för att jag går förbi ett nästan varje dag. Ståtligt sträcker det ut sina grenar och kastar skugga över drivor av liljekonvaljer som letat sig upp tack vare den varma majsolen. "Det är ovanligt att nå så höga temperaturer så plötsligt i maj månad" säger meteorologerna och rekommenderar solskydd för den sol lätt blir bränd. 

Jag har tagit på mig byxor som fladdrar på ett elegant sätt, vilket en dam med en gul handväska sa till mig på spånkan en morgon. "Du, jag måste bara få säga att du ser nog bra elegant ut" sa hon och gav mig ett leende. Jag log brett och tackade så mycket, önskade henne en bra dag och hoppade av stationen efter och styrde riktningen hemåt. Lyssnade på krisen under nittiotalet och kommer ihåg att mamma sa att kaffet blivit dyrare. Att hon en morgon när hon gått ner till Konsum för att köpa blåvit-kaffet förvånades hon över priset. ”Chockhöja kaffepriset på ett sånt här sätt när börsen ekar tom”, viskar hon till hyllorna runt sig och vänder på den enda sedeln hon har. 



Jag säger till äppelträdet jag går förbi, minuterna innan jag nått hertzmanplan,
"Du har tidlösa blommor" säger jag.
"Du har tidlösa blommor som jag såg efter min första kyss.
Som jag såg efter min första dikt.
Som jag såg när jag var kär första gången.
Som jag såg när morfar dött.
Som jag såg när huset byttes till en lägenhet.
Som jag såg när mamma sa till pappa; 'jag tar barna och far, det finns inget bra med att stanna för här'.
Som jag såg när jag tappat min första tand.
Som jag såg först när jag förstod att äppelträden alltid blommar
för den som
aldrig
något
haft.”

 
Upp