Lyssna

Lyssna det var aldrig meningen att det skulle bli såhär 

Egentligen hade jag tänkt att läsa något om kärlek, Ja, för det det är oftast det jag skriver om, hur två händer kan skapa den perfekta bönekedjan, hur mungipor får mig att fnittra. Men på senaste tiden har jag varit arg. Och det här är ett första försök att göra något konstruktivt. Kanske.

Det började med ett berg, ett berg av bortförklaringar, om du det bestiger det,  sträcker ett hav ut sig, ett hav meningslösa förlåt för att kunna se ut över ett hav av ”det var inte meningen”.

Nej det var aldrig meningen att mormor som barn skulle behöva lära sig att det börjar med judarna. Att hon skulle göra ett helt liv till en hemlighet i Norrlands inland för att hålla barnen trygga.  Mormor lärde sig leva i skuggan. Ett ständigt hot, ett överhängande omen.  

Det var aldrig meningen att farfar var den som skulle behöva gömma sig under trappan medan farmor öppnar dörren när män kommer för att deportera honom. Att hon lägger på sig en Lokes mask och säger; ”Ursäkta, vem?” Farfar lärde sig leva med knutna skor. Aldrig nudda marken, alltid påväg.

Nej för det var aldrig meningen att 60 000 personer gick i en alt-right marsch för två veckor sedan för att göra sig av med mina muslimska systrar, mina judiska bröder medan mina kristna syskon vänder oss ryggen och att SVT glömde att rapportera om det. Vad mer är glömt?

Det var aldrig meningen att glömma er. Ni som sett sorgen och döden i vitögat. Accepterat att ni stod på tur. Med inget och utan skydd mellan er och den sargande ondskan. Den som stal familjer och lät glömska falla över deras namn. Idag kallar vi er förintelse-överlevare allt medan ni frågar er:  

”Varför vi och varför inte -
    Eli, mamma,
 
Thomas, Judith, pappa, 
Szilvi, Irena, syster, Chaim,       
bror, 
Levi, syskon, Jacob?” 
Jacob.

Dem som ni aldrig slutat älska.

Nej det var aldrig meningen att ni skulle få se kulturministerns gråt på teve nu när nazister marscherar genom Europa, Sverige, Göteborgs under Yom Kippur. Nazister som skriker ”Blod och Jord”.

Nej det var aldrig meningen att glömma de förädlar som just nu trycker en peng i handen på ett barn och säger: ”Åk nu. Jag kommer sedan!” för att sen aldrig mer ses. 

Jag vill minnas men istället somnar jag och drömmer om dom som kom före och när jag vaknar; Det var inte meningen att pastorn sku kalla mig för spetälsk sodomit när alla såg på. Att en kille knuffade mig på klubben när stjärnan skymtas i skjortkragen.  Jag har lärt mig, med minnen som aldrig varit mina att forma, att älska med öppna ögon. I mormors skugga och i farfars knutna skor. En blick över axeln.

När poeterna står utan ord
När revolutionen är utom synhåll
När stegen tystnar och gatorna ekar tomma,

 

låt bergen rämna, 
låt haven sina. 

 

Berätta för barnen att det inte finns någon framtid och säg till dem:

Lyssna, det var inte meningen att det skulle bli såhär. 

Tjugoandra november

Stannar hemma från skolan, inte på grund av regnet trots att det skulle kunna vara en anledning. Gör potatisbullar till frukost och tänder ett ljus. Drar på mig lusekoftan. Tittar på det regnvåta fönstret utan att se det. Istället ser jag en vän i snöstad. I resten av Sverige är det snö, men så här långt ner i landet tröstar en sig med tidig vår.  

”Du kommer älska det, du har det bästa kvar."

 
Upp