feb: 6

Visst gick jag vilse idag med. 
Gick vilse i vidderna som mitt sinne stöpt. 
Märkte det endast genom insikten att jag bara lyssnat på Tracy Chapman, i veckor.
 
Tog bussen härifrån, den som tar den snirkliga vägen genom bergen.
Den som passerar varje bortglömt samhälle.
Förbi bruksorternas sorg.
Dit ingen längre kommer trots att "naturen är ändå så himla vacker och visst har vi det bra här, jojagtackar"
I vredsemodet mellan berg och dal såg jag kuvade träd, ett ensamt hus och en bortrullad fälg i dikeskanten. 
 
Och när slutstationen var nådd, hoppade jag av. 
Väntade på att någon kanske skulle åt mitt håll. 
 
                                   – Hemmåt.                                                            
 

feb: 3

Tittade ut genom kikhålet, på det vakuumet som finns på nionde våningen framför min dörr.
Stod så i flera timmar, spejande, kikande. 
Mellan alla hemmen, där ingen vistas mer än nödvändigt.
Mörkt var det där ute, i hallen också. 
 
Plötsligt spred sig ett gyllende ljus. Hissen.
Ljuset växte sig försiktigt större, bad hyggligt om lite rum att finnas på.
Som om hissen inte ville skrämma det skygga mörkret som tagit boning mellan de vita dörrarna.
 
När ingen klev ut undrade jag om den kanske var sällskapssjuk. 
Undrade om den visste att jag spejade ut. 
Undrade om den förstod vi två snart skulle göra en sista resa och kanske ville språkas lite.
Snart vände den neråt, lämnade mig vid kikhålet och trapphusmörket ifred.
 
Och så gick lördagen mig förbi.
 
 
Upp