Till Rut

Den här sommaren 2017 fick jag chans att lära känna en mycket fantastisk människa. 
Rut är 94 år. Eller som hon sku sagt - Det går fyra Robin på en Rut. 

På avdelningen är det tyst och solen lyser in genom altanfönstren, som står på glänt. 
Rut sitter bredvid mig, vit i håret och med en näsduk i hand.
Blundar ett slag innan hon tittar på mig, med ögon som fortfarande är unga.
Frågar mig om jag träffar någon. Jag svarar mina händer är nog för svåra att hålla. 
Det var inte länge sen hon berättade om hur det kom en ny postman till byn och året var 1941.

Dagen postmannen dök upp tyckte hon han var mallig, märkvärdig på nått sätt. 
Medan hennes vänner la på charmen gick Rut, hem. 
För på radion hörde hon om ett krig som kom allt närmare, 
i köket föräldrar kämpa med nya ransoneringar.
Såg kaffet försvinna, sen sockret, sist bröder till plikten.

Bladen gick från grönt, till guld, till ett tomt löfte – vi ses till våren. 
Vintern kom och 1941 nalkade sin sista Auld Lang Syne. 
Rut dansar. Uppbjuden av en man i svart kostym och vit skjorta. Postmannen, javisst. 
Hon beskriver det som en känsla som inte går att beskriva. 
Gör en gest mot bröstet, som om det var något som tog tag i det absolut innersta.
Så snurrade jorden sina långa varv och Rut och Postmanen följde med. 

Barn kom. Barn växte upp och barn flyttade ut. 
På dagen av deras 60 år, dör den gamle postmannen och lämnar Rut, ensam. 
Med korsordet ifred och en kaffekopp där de brukade finnas två saknar honom, varje dag. 
Jag nickar. 

Men en dag;
Jag såg honom! 
Nej, jag såg honom i ett leende hos mina barn. 
Jag anade honom i en gest hos ett barnbarn, 
Jag hörde honom i ett ord hos ett barnbarnsbarn.
Tror det här blir en skattjakt, tills vi ses igen.

På avdelningen är det tyst och solen lyser in genom altanfönstren, som står på glänt. 
Hon sitter bredvid mig, vit i håret och en näsduk i hand. 
Frågar mig om jag träffar någon. Jag svarar henne nej.
Och med allt skämtsamt allvar hennes ansikte kan bemästra säger hon;

            Du kan inte alltid hänga med gamla tanter.

Svammelsurium 1A

Men Rob, vad har händer i ditt liv? Jo, jag pluggar alltså en master Mänskliga rättigheter på Göteborgs Universitet. Försöker jobba deltid på en teater som kanske borde se över hur deras anställda mår. Spelat bort varenda krona jag förvärvat under sommaren på tärning (detta är ett skämt och bör därmed tas som att jag inte spelat bort alla mina pengar. Men, för den nyfikne, mynten som finns kvar ryms alla i handflatan min). Hänger med flator på fritiden, ja faktiska homosexuella kvinnor. Skärmen på min mobil är helt paj och jag befinner mig i en politisk kris, identitetskris, tandkrämskris. Börjat i en kör som blandar högkyrklighet med jazz(?) och har ingen som helst oro i kroppen. På riktigt. Lök håller hur länge som helst i skafferiet och passa på att köpa morötter, potatis och vitkål nu. Halva Sverige svämmar över av äpplen dessutom, palla. Det är ju säsong! Funderar på om jag håller på med håret för mycket. Slutat skriva dagbok, en revolt som jag inte alls gillar. Använder glasögon och lever ett fritt liv från internet i mobilen. Hyfsat spännande tider med andra ord! 
 
I sommras när jag hälsade på Linn tog jag den här bilden 06:53 och har aldrig varit så pigg i mitt liv.
   
För två år sen skrev jag i dagboken; när jag gick genom stan tänkte jag på hur mycket jag inte ville bo här. Ville säga hejdå, flytta och börja om. Som om jag och stan växt ifrån varnadra. Så att ingen av oss kunde bli de vi ville bli. Allt detta trots att jag inte på något sätt misslyckats i norrpan. Och hur lämnar man en stad som gjort en till människa? Hittat vänner, familj. Men så gjorde jag det bara. Ljuget om att jag kanske sku växa fast kom åt mig och jag rykte upp rötterna och stack. Bara drog. Sen dess har jag pussat grabbar jag velat mer med och målat en serie om hur huvudet egentligen borde vara så mycket större. Anammat en skiter-väl-jag-i-attityd och tappat bort den. 
      
   
Nej, det är lätt att tänka jag gör för mycket, det händer för mycket. Men jag tror att det just nu är helt perfekt. Förutom att jag inte har några pengar, men se bortom det. Se till sångerna jag sjunger, människorna jag kramar, till maten jag äter. Till äppelmosen jag kokar, böckerna jag skumläser och hur jag inte ens märker att kaffe kallnar.
     
 

12 september 2018

Den stora jordens skalv stillas
De majestätiska bergens kronor störtas
De mörka havens stormar bli spegelblanka
Ditt namn eka 


– Då, när jag hittar dig. 


Upp