Till Rut

Den här sommaren 2017 fick jag chans att lära känna en mycket fantastisk människa. 
Rut är 94 år. Eller som hon sku sagt - Det går fyra Robin på en Rut. 

På avdelningen är det tyst och solen lyser in genom altanfönstren, som står på glänt. 
Rut sitter bredvid mig, vit i håret och med en näsduk i hand.
Blundar ett slag innan hon tittar på mig, med ögon som fortfarande är unga.
Frågar mig om jag träffar någon. Jag svarar mina händer är nog för svåra att hålla. 
Det var inte länge sen hon berättade om hur det kom en ny postman till byn och året var 1941.

Dagen postmannen dök upp tyckte hon han var mallig, märkvärdig på nått sätt. 
Medan hennes vänner la på charmen gick Rut, hem. 
För på radion hörde hon om ett krig som kom allt närmare, 
i köket föräldrar kämpa med nya ransoneringar.
Såg kaffet försvinna, sen sockret, sist bröder till plikten.

Bladen gick från grönt, till guld, till ett tomt löfte – vi ses till våren. 
Vintern kom och 1941 nalkade sin sista Auld Lang Syne. 
Rut dansar. Uppbjuden av en man i svart kostym och vit skjorta. Postmannen, javisst. 
Hon beskriver det som en känsla som inte går att beskriva. 
Gör en gest mot bröstet, som om det var något som tog tag i det absolut innersta.
Så snurrade jorden sina långa varv och Rut och Postmanen följde med. 

Barn kom. Barn växte upp och barn flyttade ut. 
På dagen av deras 60 år, dör den gamle postmannen och lämnar Rut, ensam. 
Med korsordet ifred och en kaffekopp där de brukade finnas två saknar honom, varje dag. 
Jag nickar. 

Men en dag;
Jag såg honom! 
Nej, jag såg honom i ett leende hos mina barn. 
Jag anade honom i en gest hos ett barnbarn, 
Jag hörde honom i ett ord hos ett barnbarnsbarn.
Tror det här blir en skattjakt, tills vi ses igen.

På avdelningen är det tyst och solen lyser in genom altanfönstren, som står på glänt. 
Hon sitter bredvid mig, vit i håret och en näsduk i hand. 
Frågar mig om jag träffar någon. Jag svarar henne nej.
Och med allt skämtsamt allvar hennes ansikte kan bemästra säger hon;

            Du kan inte alltid hänga med gamla tanter.

Poesin |
Upp