feb: 6

Visst gick jag vilse idag med. 
Gick vilse i vidderna som mitt sinne stöpt. 
Märkte det endast genom insikten att jag bara lyssnat på Tracy Chapman, i veckor.
 
Tog bussen härifrån, den som tar den snirkliga vägen genom bergen.
Den som passerar varje bortglömt samhälle.
Förbi bruksorternas sorg.
Dit ingen längre kommer trots att "naturen är ändå så himla vacker och visst har vi det bra här, jojagtackar"
I vredsemodet mellan berg och dal såg jag kuvade träd, ett ensamt hus och en bortrullad fälg i dikeskanten. 
 
Och när slutstationen var nådd, hoppade jag av. 
Väntade på att någon kanske skulle åt mitt håll. 
 
                                   – Hemmåt.                                                            
 

feb: 3

Tittade ut genom kikhålet, på det vakuumet som finns på nionde våningen framför min dörr.
Stod så i flera timmar, spejande, kikande. 
Mellan alla hemmen, där ingen vistas mer än nödvändigt.
Mörkt var det där ute, i hallen också. 
 
Plötsligt spred sig ett gyllende ljus. Hissen.
Ljuset växte sig försiktigt större, bad hyggligt om lite rum att finnas på.
Som om hissen inte ville skrämma det skygga mörkret som tagit boning mellan de vita dörrarna.
 
När ingen klev ut undrade jag om den kanske var sällskapssjuk. 
Undrade om den visste att jag spejade ut. 
Undrade om den förstod vi två snart skulle göra en sista resa och kanske ville språkas lite.
Snart vände den neråt, lämnade mig vid kikhålet och trapphusmörket ifred.
 
Och så gick lördagen mig förbi.
 
 

Något som inte blev av

 

Du pussas bra, att jag fick en grön tandborste av dig och jag lämnas kvar med frågan finns det något mer här? Som så många gånger förut börjar jag leta efter svar i handrörelser och ögonblick. Att jag några timmar senare kommer att förstå att jag inte är någonting för dig ska inte uppenbara sig i hur du lägger dina händer i mina eller sättet du tittar på mig utan i en enkel fråga - Vad söker du? 

Tittar ner på smutsiga skor. En trygg famn att vila i, en plats att kalla hem, perfekta avocados och svar på varför jag egentligen gått och blivit vegeterian när jag har prima lax i frysen. Nemo? Jag söker svar på om det finns någon gud och om hen i så fall har tid att berätta hur det kommer sig att familjer ser så olika ut och varför det finns så mycket sorg i mina ögon. Kvicken? Jag vill veta varför mina händer är svåra att hålla och varför jag ständigt blir distraherad av småsaker.

"Kolla där", säger jag, släpper din hand och pekar på ett blad på marken som formats till en perfekt fyrkant.
"Vem tror du har vikt det så fint?".

Behöver tvätta mina skor samtidigt som jag vill veta varför kärlek kan vara svårt och varför vissa älskar att laga mat mer än andra. Atlantis? Någon att minnas livet med. Hur många säsonger av historieätarna kan man göra innan det blir uttjatat? Varför USAs kommande president tror på att man kan bota homosexuella och varför gör det mig vansinigt rädd då det är tusen mil härifrån. 


 

Men framför allt undrar jag vad som är det rätta svaret på frågan:
VAD söker DU?

Upp