Något som inte blev av

 

Du pussas bra, att jag fick en grön tandborste av dig och jag lämnas kvar med frågan finns det något mer här? Som så många gånger förut börjar jag leta efter svar i handrörelser och ögonblick. Att jag några timmar senare kommer att förstå att jag inte är någonting för dig ska inte uppenbara sig i hur du lägger dina händer i mina eller sättet du tittar på mig utan i en enkel fråga - Vad söker du? 

Tittar ner på smutsiga skor. En trygg famn att vila i, en plats att kalla hem, perfekta avocados och svar på varför jag egentligen gått och blivit vegeterian när jag har prima lax i frysen. Nemo? Jag söker svar på om det finns någon gud och om hen i så fall har tid att berätta hur det kommer sig att familjer ser så olika ut och varför det finns så mycket sorg i mina ögon. Kvicken? Jag vill veta varför mina händer är svåra att hålla och varför jag ständigt blir distraherad av småsaker.

"Kolla där", säger jag, släpper din hand och pekar på ett blad på marken som formats till en perfekt fyrkant.
"Vem tror du har vikt det så fint?".

Behöver tvätta mina skor samtidigt som jag vill veta varför kärlek kan vara svårt och varför vissa älskar att laga mat mer än andra. Atlantis? Någon att minnas livet med. Hur många säsonger av historieätarna kan man göra innan det blir uttjatat? Varför USAs kommande president tror på att man kan bota homosexuella och varför gör det mig vansinigt rädd då det är tusen mil härifrån. 


 

Men framför allt undrar jag vad som är det rätta svaret på frågan:
VAD söker DU?

Som att vara barn i ett vuxet sällskap

Kan inte andas. Fick andnöd när jag tänkte på att jag skulle kunna ha framtiden utstakad i flera år framöver nu. Hyperventilerade och ett behov av att riva upp och förstöra tog boning i mig. Något argt väcks till liv och jag vill skrika; "Vänta, ni springer för fort!". Som att vara barn i ett vuxet sällskap. Ser mig omkring, som jag letar svaren i allt som finns omkring. Vill inte fastna i cementen. Vill inte lyfta på huvudet en dag och upptäcka att jag läst molnen på samma sätt i tio år. Ibland glömmer jag bort att det är lunken, vardagen, alldagligheten jag tycker allra bäst om. Men där och då kommer jag inte tänka på middagarna, promenaderna i slumrande skog eller nymanglade lakan. Istället panikgooglar jag utbildningar, projekt, jobb och allt som kan vara en snabb biljett härifrån för förtusanjagmåstebörjaettnyttlivkanintevarakvar. Allt står mig upp i halsen! Finns det något gömt ställe, där jorden myllrar av något som gör vardagen magisk?! Isåfall:

                                                                    Ta 
                                                                                      mig
                                                                                                           dit! 
 
Timmar senare väljer jag att cykla över bron istället för grusvägen. Varför? För att jag älskar det dova, trummande, ljudet som uppstår i en annars stilla och tyst värld. Längst ljuragatan byggs nya hus, men det ser ut som de alltid stått där. Framtiden kan vänta, eller vem bryr sig. Kvällsluften fyller lugnorna och jag är precis där jag vill vara. 


 
Upp