Bland fyrverkerier i slowmo
Det är augusti och här nere på det östgötska slätten blir det liksom inte som hemma i Ångermanland. Hemma, där rusar hösten förbi, precis som den är påväg upp mot vinterklara kolahalvön för att de bestämt träff. Det resulterar i att min absolut bästa årstid varat i ungefär två veckor. Men här är det som sagt annorlunda. Norrköping klär sig bäst när det är för kallt att bara ha en t-shirt och prommenaderna övergår i brinnande, långsamma, fyrverkerier.
När löven står i just de brinnande kulörerna mår jag som bäst. Helt ärligt. Däremot är det fruktansvärt svårt att bestämma sig för hur hösten ska se ut, rent beslutsmässigt. Kalendern gapar inte tom men stora hål måste fyllas igen. Trots att hösten är den bästa årstiden är det också den svåraste. Hösten kräver alltid förändring eller återgång. Visserligen har jag redan avslutat min kandidat och tanken på att jag ska lära mig franska i höst känns svindlande bra men det är något som fortfarande måste hända. Inte i rastlöshetens namn men i sann nu-bryr-jag-mig-inte-anda ska jag unna mig den här hösten. Göra precis vad jag känner för.
När löven står i just de brinnande kulörerna mår jag som bäst. Helt ärligt. Däremot är det fruktansvärt svårt att bestämma sig för hur hösten ska se ut, rent beslutsmässigt. Kalendern gapar inte tom men stora hål måste fyllas igen. Trots att hösten är den bästa årstiden är det också den svåraste. Hösten kräver alltid förändring eller återgång. Visserligen har jag redan avslutat min kandidat och tanken på att jag ska lära mig franska i höst känns svindlande bra men det är något som fortfarande måste hända. Inte i rastlöshetens namn men i sann nu-bryr-jag-mig-inte-anda ska jag unna mig den här hösten. Göra precis vad jag känner för.
I den här fantastiska tröjan med rejäl krage ska jag fira in hösten.