Försöker få fattning
Vaknar till liv av att septemberluften har hittat sig in i mitt lilla gemak och solen skiner. Med vetskapen om att det här egentligen är en sådan sak som skulle göra mig helt lyrisk öppnar jag ögonen. Det kommer ta minst trettio minuter för mig att komma till någon form av ickehorisontell ställning. Klockan kommer inte vara sju då så ekot får vänta fram till åtta, nio. Något som smärtar mig.
Att vara deprimerad beskrivs bäst som att vara statist i en film eller en utfyllnadsmening i ett valfritt litterärt verk. Du plockas fram, är med en stund och sen ställs du undan i ett skåp tills nästa gång du blir användbar. Någon skricker: "Okej hörrni, vi tar en paus" och du går iväg, tiden stannar och ingen kommer kanske någonsin ropa att det är dags att gå på igen. Jag är han som sitter på caféts uteservering men författaren tycker att bordsduken är långt mer intressant än den unga mannen som tvingar i sig en cappuccino och väntar på att allt ska bli som vanligt igen.
En dag snart hoppas jag att jag få må bra igen.
En dag snart hoppas jag att jag få må bra igen.