I dagbokens sista sidor
Jag hittade min stad i snöskrud. Det har gått månader sen sist. Har spenderat mer tid i andra städer, sett solen gå upp över andra takåsar, sett den gå ner i andra hamnar. Går genom snön till kafét jag spenderade timmar på under gymnasiet. I längtan efter större städer väntade jag här. Vid bordet innanför dörren, allra längst in. Bredvid fönstret fick mina tankar ro att driva högt och ifred.
Plötsligt ser jag dig, du vandrar förbi. Du vänder dig om, tittar på en vän i följetåget och lägger inte märke till mig på andra sidan glaset. Där jag sitter och ser världens långsamma dans ta form framför mina ögon. Du skrattar, jag ler. Du säger något till skaran omkring dig och jag tänker på att det är samma jacka som du bar under promenaden längst bergskammen. Då när jag sa som på repeat ”Den här staden är vackrast i höstskådespel och vintermörker”.
Jag skrev ditt namn i marginalen långt efter vi setts. Nu går det inte längre att läsa sidnumren. Istället står där ditt namn. Om och om igen. Med spretiga, snirkliga, bokstäver finns alla känslor du och januarisolen väckte i mig.