Ångermanland - det lovade landet
När jag längtar hem bakar jag bullar.
Mitt i allt slänger jag upp händerna i luften och säger högt så alla hör:
Jag åker hem till niporna och skogen och lägdorna och pappa
som aldrig slutade letat efter vad som finns i flaskbotten
– trots att det gått år. Hör att han sitter mycket ensam nu.
Till lillasystern och bergen och forsarna och byn och lukten av varm tallskog.
Till där vännerna är få och stämningen låg sen hockylagets förlust.
Till bruksorternas sorg, sytvmorsviolens hemsivst.
Dit ingen längre kommer trots;
naturen är ju så så himla vacker här visst jojatackar ja
Till minnena som förvaras i förfallna hus och dansbanan i Geärolund.
Där det växer sly och ungskog i dansande fötters frånvaro.
För det är vad som händer när ingen ser på.
Vi klev över bommen och såklart skar jag upp stortån, minns du?
Minns du?
Det var här ni dansade.
Det var här ni var unga.
Då när Pia tjuvkopplade pontiacen,
Ulla bjöd Mats på hembränt,
medan Roger spydde i blomlådorna
och Annemarie Fredrikcsons blinda mamma skrämt slag på er när hon i hallen sagt;
Men flicker vad ni spökat ut er. Ni kan väl inte gå ut och se ut sådär.
Då när LillRoland fortfarande med sitt talfel sa; vasaru saru schlom
Medan ni ledde en revolt mot polisman Dick och välte hans polisbil.
Märkte du hur ni växte upp?
Det är vad som händer när ingen ser på.
Mitt på dansbanan stod vi, två eljest själar helt vilsekommen
När du sa; Barn, du kan inte gå och vänta du måste börja göra.
Ja, ja far hem
Till klockan på torget visar inte längre heltimmar utan mellanrummet mellan timmarna
Där kan man vara den härliga hemvändaren en stund.
Där frågorna kommer haglande;
va sku du söder över å göra?
men va du prata så mysche könstigt nu?
hörde du att Gerds Assar dött?
Melina och Novis kom som bli så himla gla när dom få sere
Ska du int söka te hemtjänstn, dom gå på knäna nu.
Där jag fattade pennan och påbörjade min egen revolution,
på det enda sättet jag förstod hur.
Kvar på stortån finns ett ärr från mammas ungdom år – poetiskt ändå.