Påsken alla drog från stan
Solen drar in över stan och vännerna skingras för det är påsktider och alla beger sig på varsin pilgirmsfärd.
"Vi ses snart, okej?" säger hon och kliver på tåget till söder med en sista vinkning är hon borta.
"Hare bra nura!" säger en annan när jag stänger dörren och går hem. Till ett hem som är välstädat i mina mått och har en stor vit fyrkant målad på tapeten. Tänker att det är cool, men är medveten om att jag måste måla om alltsammans sen. Ser på en av Maria Bloms filmer och deklarerar min kärlek till Dalarna om och om igen, men sen ser jag stenhusen i glimrande sol på Drottninggatan och glömmer bort Stora tunet, koppargruvor och gagneffestivaler.
Det enda bestående sällskapet den här helgen, förrutom mig själv, är en katt som gärna håller sig intill. Inte på något sätt nära. Stryker sig efter en vägg, tittar på mig ifrån fönsterbrädan när jag tyst läser. Vi kommer överrens om att hon får mat när jag kommer på morgonen medan jag dricker en medhavd cappuccino (ja, igen), lyssnar på stämningsfull akustisk musik och känner mig som en inredningsdetalj i en inredningskatalog i ett noga inrett hem på hippa Manhattan där någon har liljor i en vas av glas, går omkring barfota och luktar sheasmör samt kokosolja.
Hör att han är tillbaka i stan och jag säger att jag inte bryr mig. Det är mer sanningsenligt än jag trott, bilder florerar senare och jag drar upp luvan och känner mig ashet. Tar selfies och känner mig självständig på ett sätt jag inte gjort på flera år. Kan man bli kär i sig själv? Inte på det där sättet som Narcissus, den vackra ynglingen, förblindades av sin egen spegelbild utan mer som en vän älskar en. Sånt vi egentligen ska bära med oss sen modersmjölken men det faller av en med åren från prestationssamhället. Kollar klockan.
"Vet inte om jag snurrat in mig i mina ord nu" mumlar jag till katten och lägger ner boken, smuttar på kallt skum.
Ibland kommer lyckorus och ger mig svindel, tappar balansen och sätter mig ner. Ibland kommer tristessen och ger mig andnöd, tappar balansen och sätter mig ner. Ringer mamma varje dag och berättar om tristessen och lyckan. Hon sammanfattar allt med ett ord; Livet.