Apollon och Daphne
I höstas skrev jag rader som oinövat lästes upp på en scen. Poäng drogs av men min poäng var ändå denna;
Så.
Eros gjorde kärlek till ett vapen när han vände den mot Apollon.
Apollon använde den för att jaga Daphne.
Daphne, blyg och vacker, flyr. Ropar och bönar gudarna om hjälp.
Hjälpen kommer från flodguden. Flodguden frågar; ”Hur kan jag hjälpa dig” Och Daphne svarar: ”Gör mig oälskbar” Daphne förvandlas till ett träd. Ibland tror jag att jag är Daphne.
Men när fingrar dras genom mitt hår blir jag mjuk. Mjuk som vatten. Glömmer allt och tänker att här är du ju. Nu var det länge sen vi sågs. Kärlek, det var alldeles för länge sen vi sågs. Blir inte längre rädd för hur skogar, städer och länder brinner ner.
Ibland tror jag att jag är Apollon. För i ett telefonsamtal säger du plötsligt,
Jag känner mig som en Dousche,
och säger; Du är verkligen en fin människa
Säger; Du är verkligen enkel att prata med
Säger; Du är verkligen den bästa typen av person
Säger; Men det känns som om du känner mer för det här än jag.
Kanske är jag någon som ger för mycket. Jag är för ivrig och på samma gång långsam. För konstlad för mycket, lite för sent.
Jag säger; Det är okej. Det är inte vad jag menar.
Menar; Det är inte okej
Menar; lämna mig inte
Menar; jag har varit här förr.
Men jag har aldrig använt kärlek som ett vapen.
Inte mot någon annan men mot mig själv.
För har inte jag bränt ner stunder jag borde stannat i?
Skriver brev till kärlek, men väntar inga svar.
Läger brev efter brev på lådan. En förvirrad anställd på posten kommer snart höras ropa;
”Det här är ingen riktig adress”
Kanske letar brevbäraren upp kärlek, trycker breven i kärleks hand och säger; ”Snälla svara honom”
Men Tomas Tvivlaren i mig viskar; Kanske står Daphne kvar. Oälskbar.