torftig

 

Under ett flyktigt möte med en gammal bekant, som innan kvällen är slut kommer att ha fattat tag min haka och kysst mig, bestämmer jag mig för att skriva ner allt det jag samlat på mig genom åren. Alla våra korta liv vill jag ha ner på pränt så att någon minns oss. Det är allt som känns viktigt här. Jag vet att det är nu jag måste göra det, medan minnena fortfarande finns. 

 

Kvinnornas släkt. Så har jag alltid sett det. Det är historierna om kvinnorna som förts vidare. Huvudrollerna har alltid tilldelats kvinnor i min släkt, i vart fall på mammas sida. Den enda plockar upp där den andra slutar. Doris Nilsson känner jag bara från bilder, hennes näsa har något visst över sig. När jag säger det till hennes barnbarn och de skrattar "Näsan var nog lika skarp som hon." Jag kan inte formulera det bättre än så. Ibland berättar mamma, som i perioder bodde hos Doris under sin uppväxt, om kvinnan där den här historien tar sin början. Jag, som bara har sett bilder på henne, plockar ner den gamla kassaboken mamma har på en hylla i köket. Det här är det närmsta jag kommer att komma Doris Nilsson. I den nötta anteckningsboken finns samtliga utgifter räknade för. Med prydlig handstil står priserna på kaffe och tobak. Anteckningsboken innehåller spår av någon annan, mormor Skrållan. 

 

En släkt jag aldrig lärde känna. Jag vet inte vilka vi har varit, eller vars vi vandrade in i historien. Men en kort stund av vår historia, som glömskan ännu inte lyckats vittrat sönder, fanns vi här. Invid Indalsälven, mellan sovande berg. Bland skogar fulla med oknytt och lägdor där älvdansen fångar midnattens ljus och tanke står jag på marken som måste ha känt släkten min dundra in. Utan varken generationsgårdar eller gravstenar graverade med fädersnamn på kyrkogården tar jag tillbaka en liten del av mig, av oss. Försiktigt  börjar jag att skriva ner en berättelse som tog generationer att forma.