Brev till morfar
Ett brev formulerat 2020-02-19.
Morfar,
Skulle jag skriva ett brev till dig nu kanske det hade stått att jag bor i Göteborg nu. Att jag kommit ut, kämpar för andra som mig. Att jag pluggar heltid och jobbar deltid. Men att jag framför allt vill jag berätta om livet jag levt hittills. Om att jag sett backen du swischade ner för, om att jag år senare besteg den med någons hand i min.
Jag skulle skrivit att jag bott i malmö, norrköping, Umeå och Stockholm. OM att jag gråtit över killar, bröder och sorger. Men att jag klivit upp varje gång, mamma visade hur. Om att jag jobbar på en teater och att jag skriver så fort jag får chansen. Jag sku skriva att jag fortfarande frågar om dig. Undrar hur du var innan du blev morfar eller pappa. Då när du bara var bror eller kompis.
Morfar,
Skulle jag skriva ett brev till dig nu kanske det hade stått att jag bor i Göteborg nu. Att jag kommit ut, kämpar för andra som mig. Att jag pluggar heltid och jobbar deltid. Men att jag framför allt vill jag berätta om livet jag levt hittills. Om att jag sett backen du swischade ner för, om att jag år senare besteg den med någons hand i min.
Jag skulle skrivit att jag bott i malmö, norrköping, Umeå och Stockholm. OM att jag gråtit över killar, bröder och sorger. Men att jag klivit upp varje gång, mamma visade hur. Om att jag jobbar på en teater och att jag skriver så fort jag får chansen. Jag sku skriva att jag fortfarande frågar om dig. Undrar hur du var innan du blev morfar eller pappa. Då när du bara var bror eller kompis.
Sen sku jag skriva om att gravitationen försvann med dig. Som att hela hemmet tappade fotfästet och snubblade. Försvann upp i intet. Om att ingen riktigt visste vad de höll på med sen du försvann, att vi kankse inte riktigt hittat tillbaka. Men att vi klarar oss. Jo, vi tar oss frammåt.
Det finns nya barn nu. Jättemånga. Och alla är genier, smartingar och roliga. Fina, konstnärliga och snälla. Bråkiga, fula i mun och har fickor fulla med ludd, skräp och familjesorgen. Men att de är bra. De är bra barn. Allihop.
Sku skriva om att mamma mår bra trots allt. Att hon blivit gråhårig och höfterna är proteser, precis som tänderna och hörseln men att hon skrattar, sjunger och bakar. Jag sku visa en bild på specialist-uska-märket och berättat om hennes tidiga mornar på tåget till Kramfors. Berättat om hur syskona mina kämpar på med jobb och krämpor. Stannat till vid Ida och sagt; Morfar. du sku ba veta! Hon sa upp lägenheten med kärlek som ledord och sa till mig, Robin ibland måste man bara köra! Hur modig är hon inte? Värre är det med operationen i käken. kanske sku nämna att gubben i Åsele är på bena men att ingen trodde att han sku överleva dig, eller den trasiga kotan i nacken. Vi rings ibland.
Sku skriva att jag längtar norrut och om att jag tror att det är en bra sak att ha vänner som är äldre än en själv. Om att jag har en bästis nu. Hon är så fantastiskt rolig och smart. Jag tror jag sku tagit med henne upp till Junsel om jag fått chansen. Visat affärn och barndomsminnena där. Jag sku skriva vad som hände med Frommen och alla hans kaniner. Tre år efter han med de vackra ögona dött fick jag veta att han inte fanns mer.
Sen sku jag väl behöva skriva om det politiska läget, coronakrisen och hur illa det är med miljön. Kanske att det var skönt att du slapp se nationalister i riksdagen. Men sen avslöja att vi tror det finns nazister i släkten och att katten dog.
Morfar, tänk att så mycket har hänt på alla åren du inte varit med. Men att du varit ständigt närvarande ändå. Att du fortfarande är samtalsämnet när alla andra vardagligheterär färdigpratat om.
Tänk om du slagit leukumin. Kuvat den och funnits ett par knapptryck bort. Kanske att jag sku fråga dig om råd eller tröst, när drömmen om kärlek gick itu eller när ensamheten kanske blivit alldeles för bekväm. Kanske bett dig berätta om hur du hade det när du var i min ålder. Sen sku vi kanske spela ett parti och sen druckit kaffet.
Avslutningsvis sku jag skriva om att jag saknar dig, att jag har det bra och att livet gått vidare. Med berg och dal som man säger.
Sku skriva att jag längtar norrut och om att jag tror att det är en bra sak att ha vänner som är äldre än en själv. Om att jag har en bästis nu. Hon är så fantastiskt rolig och smart. Jag tror jag sku tagit med henne upp till Junsel om jag fått chansen. Visat affärn och barndomsminnena där. Jag sku skriva vad som hände med Frommen och alla hans kaniner. Tre år efter han med de vackra ögona dött fick jag veta att han inte fanns mer.
Sen sku jag väl behöva skriva om det politiska läget, coronakrisen och hur illa det är med miljön. Kanske att det var skönt att du slapp se nationalister i riksdagen. Men sen avslöja att vi tror det finns nazister i släkten och att katten dog.
Morfar, tänk att så mycket har hänt på alla åren du inte varit med. Men att du varit ständigt närvarande ändå. Att du fortfarande är samtalsämnet när alla andra vardagligheterär färdigpratat om.
Tänk om du slagit leukumin. Kuvat den och funnits ett par knapptryck bort. Kanske att jag sku fråga dig om råd eller tröst, när drömmen om kärlek gick itu eller när ensamheten kanske blivit alldeles för bekväm. Kanske bett dig berätta om hur du hade det när du var i min ålder. Sen sku vi kanske spela ett parti och sen druckit kaffet.
Avslutningsvis sku jag skriva om att jag saknar dig, att jag har det bra och att livet gått vidare. Med berg och dal som man säger.
Att jag är däri någonstans.
Mitt i.