torftig

Visst gick jag vilse idag med. 
Gick vilse i vidderna som mitt sinne stöpt. 

Märkte det endast genom insikten att jag bara lyssnat på Tracy Chapman, i veckor.

 

Tog bussen härifrån, den som tar den snirkliga vägen genom bergen.

Den som passerar varje bortglömt samhälle.

Förbi bruksorternas sorg.

Dit ingen längre kommer trots att "naturen är ändå så himla vacker och visst har vi det bra här, jojagtackar"

I vredsemodet mellan berg och dal såg jag kuvade träd, ett ensamt hus och en bortrullad fälg i dikeskanten. 

 

Och när slutstationen var nådd, hoppade jag av. 
Väntade på att någon kanske skulle åt mitt håll. 

 

                                   – Hemmåt.