Adapt and change
DJn spelar dålig musik och jag tar ut tofsen ur håret. Tidigare samma dag tog jag kökssaxen och klippte av tio centimeter. Snart är det axellångt. Ger upp, slår mig över pannan och suckar besviket. Det finns inga danstutorials på hela internet som hjälpa mig med det här. Ny plan: Hitta de andra. Men innan jag hinner det går du emot mig, höjer dina händer och drar dem genom mitt hår. Ryser och rodnar och blundar. Vågar inte titta.
Och sen så satt vi där på samma stol och jag begravde mitt ansikte i din axel. Du luktade fest och parfym. Du var upptagen med att prata med dina vänner, jag var upptagen med att gäspa i smyg. Slöt ögonen och lyssnade på dialekten din som jag hade svårt att placera. "Ja men såklart äre inte någonstans i Blekinge?" säger ja rakt ut i luften till en församling som tystnar och sen skrattar. Du höjer på buskiga ögonbryn, ser road ut.
”Får jag sitta här bredvid dig?” frågade jag försiktigt när vi sen tog samma buss hem. Du svarade med en blick, jag satte mig, vare sig om blicken menade ja eller nej. Bjöd på tuggummi och tog jag din hand.
Under ett virrvarr av täcken, kuddar och överkast letar händer efter händer och ben slingras försiktigt om varandra.
”hur lång är du?”
”en och åttiosju.”