Om torftig
Jag hamnade i en klass med underbarn. Var och en var bäst på varsin sak. Rebecka var bäst på att tänka utanför lådan, Anna-Sara? Hon var bäst på allt som hade med livet att göra, en verklig människa. David ett mattegeni och Elin bäst på språk. Alla kunde sin grej. Förutom Debora som kunde allt. Sen kom jag. Robin P. Han som bara ville känna sig verklig på det där sättet Anna-Sara kändes verklig. Andra ord för verklig skulle kunna vara världsvan, självsäker och rak, okomplicerad.
"Vill alltså ha en inre Anna-Sara", sa en finnig och storögd fjortonårig Robin P och tog det som att man inte får vara dålig på något (Paus: Anna-Sara, om du läser detta, jag tror fortfarande att Thriller är din favoritlåt och att du inte var irriterad av att ha mig i hasorna). Detta skapade en oförmåga att kunna visa saker jag skapat. Inte för att jag är rädd för kritiken utan mest för att jag bara inte vågar. Trots att jag många gånger är stolt och tycker att det är helt superkul, det bästa av allt är att det inte behöver bli så himla bra eller perfekt så länge man skapar. I varje process går det att hitta guldkorn, liksom.
Sista året i grundskolan var det som om självbilden och prestationsångesten hade hittat en gemensam nämnare och bestämt sig för att bygga en mur mellan händer och material. Loggade in på hälsoforum och gjorde alla psykologiska tester jag kunde hitta för att det var så extremt viktigt att veta vad det var som var så himla fel och kanske fanns det något ord jag kunde ta till mig. Sannorlikheten var liten, och resultatet blev oförändrat.
Långt senare läser jag självhjälpsböcker i jakten på att få kunna vara verklig. Ibland för att få snygga meningar att slänga mig med och hoppas på att alla ska ta dem på allvar. Jag är inte ledsen, arg eller deppig. Jag mår förhållandevis bra när jag äter maten, går på promenaden och använder kreativiteten. Viktigaste - hänger med vänner! Faktum med att jag mår så mycket bättre nu än på många år. Kroppen känns som min. Huvudet tänker inriktat och är superbra på att få folk att fatta vad jag vill ha sagt. Så pass ofta att komplimanger regnar ner över mitt välsignade huvud.
Men så undrar jag - Är jag tillräckligt cool? Är detta ballt att visa upp? D.v.s sådant en gjort trots att det inte är perfektion. Att bilderna är lite hipp som happ tagna och att ljudet knastrar lite? Hur visar värdsvana personer upp sig? Googlar Cecilia Uddén, Lotta Lundgren, Hermione Granger och såklart - Ihlona Uhlin. Cecilia gav mig inga svar, inte heller har jag ringt upp den världsvane ifrån grundskolan. Självhjälpsböckerna gav inte svaren jag letade.
I konklusion så har jag egentligen inget svar annat än att det är helt okej att inte vara Cecilia Uddén, Debora eller Anna-Sara den verklige. Det är helt och hållet superbra att vara medelmåttiga jag som kan lite allt möjligt. Som gillar pussar som smakar tandkräm, bär ett tre generationer gammalt namn. Tycker att hårdbröd är den bästa densiteten. Som blir nervös när kompisar bjuder på oboy och slår bort tanken av att "det inte är för mig" och ersätter den med "äntligen händer det!!!!".
Han som är torftig ut till fingerspetsarna, och många gånger är helt okej med det.