Vårjackan känns tunn när isande vindar leker

Det är kaos här. Väskan från min senaste resa till Ångermanland och hemstaden ligger utfläkt och kläderna har bildat ögrupper på golvet. Två koppar står på sängbordet och apelsinskalet ifrån fredags ligger kvar alldeles intill. En bok har ligger med pärmarna på en stol och en annan har ramlat ner från bokhyllan. Det är svårt att hitta sammanhang här när allt jag tänker på är att golvet behöver dammsugas och kläderna vikas. 
 
Tog den långa vägen hem från en vän. Chansade att jag skulle hitta hem men plötsligt hade jag snurrat in mig på en gata som påminner så himla mycket om din. Insåg med vinden i håret att du och jag inte pratat på månader. Inget "hej hur mår du" eller "det här har jag tänkt på...". Vet inte om jag saknar dig men det händer att jag nämner ditt namn eller tänker på hur du mår. Tidigare idag, i en handväning, fiskade upp pedlarkortet ur börsen min farfar gjorde till min mamma 1988 utan att veta riktigt varför. Ville liksom titta på det antar jag. I konflikt pratar de om hackergrupper som stöds av militärer. 
 
Längtar efter en annan värld ibland. En som har mer magi än den jag lever i nu. Kanske en värld där alla mina vänner bodde på samma linje och varje fredag hoppade vi på en efter en för att ta oss till stan och hem till en sista vän för gemenskap. Är inte ledsen eller så, men vill verkligen bara ha mer magi för det här är inget som Harry P. 
 
Kanske blir det bättre när jag städat.
Imorgon.

dagarna på stranden känns som hundra år sen när ett regn tar sig ner på insidan av kragen

”Håll koll på magnoliorna” skrev jag till en vän. Hon använder glittersymboler ofta och jag tycker det är rätt roligt eftersom hennes ögon gnistrar på ett speciellt sätt i solen och när hon pratar om saker som gör henne glad. 

Satt och försökte gnugga sömnen ur ögonen när han plötsligt höll om mig. Hans kropp formades till ett c kring mig. Tafatt la jag händerna på hans underarmar och liksom nöp till liksom. Obekvämt. Är det här han vill? Är det här jag vill? Släppte taget innan huvudet format tanken. Kroppen visste vad huvudet sedan bekräftade. 

En vårbudgeten presenteras och här ska pengarna göra nytta. Folkströmmar och sol. Gruset har inte sopats bort men det är hög tid för det. Kulturbudgeten borde fått mer men tacksam får man vara för att de ges mer pengar till språkintroduktioner för nyanlända. Klottrar alla mina egnaste killar på ett av stockholmscaféernas bord. En doft jag känner igen sveper förbi och får stegen att stanna av mitt på trottoaren. Tiden stod still. Har fått för vana att säga saker som man skulle haft en kille eller saknar att kunna pussas hur mycket jag vill med någon som alltid vill mötas på det sättet. Men om vanan är bra eller dålig får tiden utvisa, antar jag. 

 Mitt i allt slänger jag up händerna i luften och säger högt så alla hör att jag ska åka hem till niporna och skogen och lägdorna och mamman. Till lillasyster och bergen och forsarna och byn. Till där vännerna är få och stämningen låg på grund av hockylagets förlust. Inte för att jag fått nog och att allt verkligen måste få ett slut men för att vardagen måste förändras; ”Ibland blir jag så trött på ordnandet så jag måste oordna!” 

Klockan på torget visar inte längre heltimmar utan mellanrummet mellan timmarna. Klockan är alltså aldrig tretton:nollnoll eller tio:nollnoll. Den är istället nånstansmellantrettonochfjorton:nollnoll och här behöver jag inte prestera. Här kan man vara den härliga hemvändaren en stund och jobbet kan packas med till andra caféer och bibliotek. Slänger iväg sms om att ses till de som är kvar i stan.

”Glöm inte att hålla koll på magnoliorna nu” skrev jag till en vän med gnistrande ögon. ”De blommar vilken dag som helst.”

nionde april tjugohundrasexton

Vaknade innan klockan slagit sju och tre timmar innan mitt larm skulle ringa. Tid och en överaktiv hjärna resulterade i videon nedan. Är egentligen ingen vloggare. Trivs bäst bakom text och bild där jag kan vara personlig utan att känna mig utelämnad. Provade något nytt. Känns ok. 
 
Upp