Svammelsurium 1B
Ett svammel, glömt i något arkiv 2019-01-30.
Det nya året kommer och jag är oförberedd. Har inte hunnit bestämma mig för vad det ska handla om. Plötsligt sitter jag på ett tåg till mosterstaden och pratar sen i dagar om släkten, släkten och släkten. Politiken och rasismen. Sen släkten, släkten, släkten igen. Avbryter maniskt tjatande med att fika med en främling, som följer mig till tåget. Ler en stund och tänker; fint, nu ses vi aldrig mer. Samtidigt tänker jag på farfar och allt han gick igenom och hur jag aldrig ska skämmas mer för vem jag är.
Flera år efter farfar slutade finnas lärde jag mig om Sovjet, kriget och flykten. Hur han såg sin pappa mördas av staten, hur han lämnade sin rank och stred i finska led istället, hur han tog sig ett nytt namn för ett nytt liv någon annanstans. Idag när Sverige bryter konvention efter konvention är det inte säkert att han skulle fått stanna. Än mindre fått behålla livet sitt efter att ha begått landsförräderi, om han skickats tillbaka. Men du fick stanna, du fick en chans att bygga något nytt. Något som många idag aldrig kommer få möjlighet att göra. Farfar, vi minns. Och det säger jag till mannen som ringer från radion. Vi är en familj som minnns. Han säger en fördom om hur mammor ska vara. Håller inte med honom.
Har börjat tveka på vad det är jag gör i uni. Läser tjocka böcker om metod inför masteruppsaten. Det är vad jag borde göra men allt jag vill göra är att bjuda ner en främling från norr. Kanske skriva; jag vet kom ner till nustaden. Stan jag kallar för hem och här vill jag utlåva skrattfest, pussfest, pluggfest, knullfest, bullfest.
Tillägg: Lånade meningar och inte avslutat. Fint i allafall.