I dagbokens sista sidor

Bara lite hemstadsromantiserande. 
   

Jag hittade min stad i snöskrud. Det har gått månader sen sist. Har spenderat mer tid i andra städer, sett solen gå upp över andra takåsar, sett den gå ner i andra hamnar.  Går genom snön till kafét jag spenderade timmar på under gymnasiet. I längtan efter större städer väntade jag här. Vid bordet innanför dörren, allra längst in. Bredvid fönstret fick mina tankar ro att driva högt och ifred.

Plötsligt ser jag dig, du vandrar förbi. Du vänder dig om, tittar på en vän i följetåget och lägger inte märke till mig på andra sidan glaset. Där jag sitter och ser världens långsamma dans ta form framför mina ögon. Du skrattar, jag ler. Du säger något till skaran omkring dig och jag tänker på att det är samma jacka som du bar under promenaden längst bergskammen. Då när jag sa som på repeat ”Den här staden är vackrast i höstskådespel och vintermörker”.

Jag skrev ditt namn i marginalen långt efter vi setts. Nu går det inte längre att läsa sidnumren. Istället står där ditt namn. Om och om igen. Med spretiga, snirkliga, bokstäver finns alla känslor du och januarisolen väckte i mig. 

 

Du luktar skog, hundra mil ifrån mig

Psyche älskade Eros och Eros älskade Psyche. När de två var tillsammans brann världen, lyckorus och salighet. Eros, i all lidelse och Pscyhes förbud att någonsin titta på honom lyckades de vinna varandra. Tusentals år har gått men genom historiens svärta lyser de fortfarande starka. Spår av Eros finns hos etrorerna som avbildas på renässansens tavlor och i 1800-talets industrialisering. Vi kanske blev etroernas offer när vi bestiger samma berg som morfar störtade ner under distriktsmästerskapen 1951. 

Halvvägs upp för branten pausar vi och du håller min hand en stund. 
”Jag bor ändå rätt nära.” säger du och pekar lite till höger. Jag drar in luften djupt ner i lungorna för det här måste jag komma ihåg. Måste memorera hur täta dina ögonfransar sitter, måste minnas hur det ser ut när du pratar, erinra mig hur du ler när du sagt något riktigt roligt. På toppen äter vi budgetkakor, spelar musik och sjunger med. Världen för våra fötter och du har stannat tiden. I horisonten syns ett lugnt hav och när vinden rycker tag i mig. 

Det här kanske blir en dag, en månad eller ett liv. Eller inte alls. Kanske blir Psyches förbannelse min, kanske rullar åskan in, kanske blir vi aldrig mer än en dagdröm.

Men bby. Jag svär på att om du inte hållit min hand skulle jag sväva långt uppe bland molnen. 

Upp