Adonai. Ta hand om honom.


För ett år sedan ungefär så började jag sätta upp halva håret i en liten toffs och funderade vad framtiden skule göra av mig. Idag har jag haft exakt samma frisyr och för tre veckor sedan fick jag läsa upp den här dikten för nästan hundra människor;

November kom med sina regniga dagar och jag vet inte om det var doften eller ljudet av regnet utanför det öppna fönstret som slungade mig tillbaka till nätter för snart tre år sedan. 

När pussarna var frekventa, 
Det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks.  

Jag vaknade varje natt i panik och med ett tryck över bröstet. Övertygad om att det var den här natten gravitationen ville göra sig av med mig. Släppa taget om mig. Låta min arma kropp flyta iväg, upp i luften, genom något utav ozonlagrets hål, ut i vintergatan och ut i rymden eller var som helst så länge det inte var här. 

Grep tag i en av gavelns kalla ribbor.
För att visa att jag inte tänkte gå med på det. 
För att visa att det är faktiskt precis här jag borde vara, faktiskt. 
För att vad vi än var skulle det gå att rädda.

Bredvid mig låg du och väntade på att det skulle bli morgon. För sömn var en önskad gäst som inte längre kom över de sista veckorna det var du och jag. 

Ja, det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks. 
Kanske för att mina fingrar var på jakt efter dina. Men när jag kom för nära flyttade du. Kanske för att jag vet att det borde tagit slut långt tidigare. 
Kanske för att beslutet var fattat långt innan det var uttalat. 
Kanske för jag visste vad som väntade, förlust. Bitter splittring.

Och den sista natten höll jag din hand och bad tyst. Inte att du skulle komma tillbaka. För den här gången var inte som andra gånger. Nu fanns det inget hopp kvar. Andra liv väntade på oss båda och för att kliva över tröskeln till det nya var vi tvungna att släppa varandra först. Så istället bad jag; 

Adonai.
Ta hand om honom. 
Låt honom komma ihåg det som var bra och lära sig utav det som inte blev. 
Gör så att han inte saknar det som kunde blivit utan ge honom något som blir.

Adonai. 
Låt honom inte känna att han inte är älskad, 
för här finns en kille som alltid kommer göra det.

Du luktar skog, hundra mil ifrån mig

Psyche älskade Eros och Eros älskade Psyche. När de två var tillsammans brann världen, lyckorus och salighet. Eros, i all lidelse och Pscyhes förbud att någonsin titta på honom lyckades de vinna varandra. Tusentals år har gått men genom historiens svärta lyser de fortfarande starka. Spår av Eros finns hos etrorerna som avbildas på renässansens tavlor och i 1800-talets industrialisering. Vi kanske blev etroernas offer när vi bestiger samma berg som morfar störtade ner under distriktsmästerskapen 1951. 

Halvvägs upp för branten pausar vi och du håller min hand en stund. 
”Jag bor ändå rätt nära.” säger du och pekar lite till höger. Jag drar in luften djupt ner i lungorna för det här måste jag komma ihåg. Måste memorera hur täta dina ögonfransar sitter, måste minnas hur det ser ut när du pratar, erinra mig hur du ler när du sagt något riktigt roligt. På toppen äter vi budgetkakor, spelar musik och sjunger med. Världen för våra fötter och du har stannat tiden. I horisonten syns ett lugnt hav och när vinden rycker tag i mig. 

Det här kanske blir en dag, en månad eller ett liv. Eller inte alls. Kanske blir Psyches förbannelse min, kanske rullar åskan in, kanske blir vi aldrig mer än en dagdröm.

Men bby. Jag svär på att om du inte hållit min hand skulle jag sväva långt uppe bland molnen. 

Upp