Väntar

November 2017

Det är vid kanten av Moon river jag står / står och väntar / hela livet har jag varit någon som väntat / väntat på  andra / andra som ska ringa / ringa och säga att det inte är en idé att vänta / vänta på rätta tillfällen / tillfällen som aldrig kom / kom ihåg att det för att jag egentligen är blyg / blyg för att jag inte riktigt hittat en plats att så / så istället överkompenserar jag / jag gör det med roliga ord / ord och yviga gester / gester och gulligt fnitter / fnitter som klingar som ekar tyst / tyst står jag nu fortfarande här / här vid kanten av Moon River och väntar.



Lyssna

Lyssna det var aldrig meningen att det skulle bli såhär 

Egentligen hade jag tänkt att läsa något om kärlek, Ja, för det det är oftast det jag skriver om, hur två händer kan skapa den perfekta bönekedjan, hur mungipor får mig att fnittra. Men på senaste tiden har jag varit arg. Och det här är ett första försök att göra något konstruktivt. Kanske.

Det började med ett berg, ett berg av bortförklaringar, om du det bestiger det,  sträcker ett hav ut sig, ett hav meningslösa förlåt för att kunna se ut över ett hav av ”det var inte meningen”.

Nej det var aldrig meningen att mormor som barn skulle behöva lära sig att det börjar med judarna. Att hon skulle göra ett helt liv till en hemlighet i Norrlands inland för att hålla barnen trygga.  Mormor lärde sig leva i skuggan. Ett ständigt hot, ett överhängande omen.  

Det var aldrig meningen att farfar var den som skulle behöva gömma sig under trappan medan farmor öppnar dörren när män kommer för att deportera honom. Att hon lägger på sig en Lokes mask och säger; ”Ursäkta, vem?” Farfar lärde sig leva med knutna skor. Aldrig nudda marken, alltid påväg.

Nej för det var aldrig meningen att 60 000 personer gick i en alt-right marsch för två veckor sedan för att göra sig av med mina muslimska systrar, mina judiska bröder medan mina kristna syskon vänder oss ryggen och att SVT glömde att rapportera om det. Vad mer är glömt?

Det var aldrig meningen att glömma er. Ni som sett sorgen och döden i vitögat. Accepterat att ni stod på tur. Med inget och utan skydd mellan er och den sargande ondskan. Den som stal familjer och lät glömska falla över deras namn. Idag kallar vi er förintelse-överlevare allt medan ni frågar er:  

”Varför vi och varför inte -
    Eli, mamma,
 
Thomas, Judith, pappa, 
Szilvi, Irena, syster, Chaim,       
bror, 
Levi, syskon, Jacob?” 
Jacob.

Dem som ni aldrig slutat älska.

Nej det var aldrig meningen att ni skulle få se kulturministerns gråt på teve nu när nazister marscherar genom Europa, Sverige, Göteborgs under Yom Kippur. Nazister som skriker ”Blod och Jord”.

Nej det var aldrig meningen att glömma de förädlar som just nu trycker en peng i handen på ett barn och säger: ”Åk nu. Jag kommer sedan!” för att sen aldrig mer ses. 

Jag vill minnas men istället somnar jag och drömmer om dom som kom före och när jag vaknar; Det var inte meningen att pastorn sku kalla mig för spetälsk sodomit när alla såg på. Att en kille knuffade mig på klubben när stjärnan skymtas i skjortkragen.  Jag har lärt mig, med minnen som aldrig varit mina att forma, att älska med öppna ögon. I mormors skugga och i farfars knutna skor. En blick över axeln.

När poeterna står utan ord
När revolutionen är utom synhåll
När stegen tystnar och gatorna ekar tomma,

 

låt bergen rämna, 
låt haven sina. 

 

Berätta för barnen att det inte finns någon framtid och säg till dem:

Lyssna, det var inte meningen att det skulle bli såhär. 

Adonai. Ta hand om honom.


För ett år sedan ungefär så började jag sätta upp halva håret i en liten toffs och funderade vad framtiden skulle göra av mig. Idag har jag haft exakt samma frisyr och för tre veckor sedan fick jag läsa upp den här dikten för nästan hundra människor;

November kom med sina regniga dagar och jag vet inte om det var doften eller ljudet av regnet utanför det öppna fönstret som slungade mig tillbaka till nätter för snart tre år sedan. 
När pussarna var frekventa. Det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks.  

Jag vaknade varje natt i panik och med ett tryck över bröstet. Övertygad om att det var den här natten gravitationen ville göra sig av med mig. Släppa taget om mig. Låta min arma kropp flyta iväg, upp i luften, genom något utav ozonlagrets hål, ut i vintergatan och ut i rymden eller var som helst så länge det inte var här. 

Grep tag i en av gavelns kalla ribbor.
För att visa att jag inte tänkte gå med på det. 
För att visa att det är faktiskt precis här jag borde vara, faktiskt. 
För att vad vi än var skulle det gå att rädda.

Bredvid mig låg du och väntade på att det skulle bli morgon. För sömn var en önskad gäst som inte längre kom över de sista veckorna det var du och jag. 

Ja, det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks. 
Kanske för att mina fingrar var på jakt efter dina. Men när jag kom för nära flyttade du.
Kanske för att jag vet att det borde tagit slut långt tidigare. 
Kanske för att beslutet var fattat långt innan det var uttalat. 
Kanske för jag visste vad som väntade, förlust. Bitter splittring.

Och den sista natten höll jag din hand och bad tyst. Inte att du skulle komma tillbaka. För den här gången var inte som andra gånger. Nu fanns det inget hopp kvar. Andra liv väntade på oss båda och för att kliva över tröskeln till det nya var vi tvungna att släppa varandra först.
Så istället bad jag; 

Adonai.
Ta hand om honom. 
Låt honom komma ihåg det som var bra och lära sig utav det som inte blev. 
Gör så att han inte saknar det som kunde blivit utan ge honom något som blir.

Adonai. 
Låt honom inte känna att han inte är älskad, 
för här finns en kille som alltid kommer göra det.

Upp