Borstat dammet av historien under mattan

Gloomy sunday med Ketty Lester spelar i mina hörlurar när jag traskar ner till kontoret och jag tänker på identitet. Närmare bestämt den europeiska identiteten. Den europeiska självbilden har under århundraden gått hand i hand med begrepp som stormakt och världens centrum. En tid som idealiserats som civilisationens moder, vi minns inte de kolonier som gjorde oss rika och till vad vi är idag. Ett Europa som med bravur tycks gjort upp med sitt forna jag. Solen skiner mig i ansiktet, drar mig till minnes när händer låg på kinderna och ögon möttes. Då var huden solvarm.

Östra Europa brinner, öppna ögonen, skrev han till mig. Olusten smyger sig på när jag ser bokstäverna på skärmen. Det nya Europa! Det Europa som är givande, tar in flyktingar, skänker pengar. Vi fällde krokben men nu plåstrar vi om. Som européer har vi uppfattningen av att vi gjort upp med hela kolonialismen, sagt förlåt och borstat dammet av historien under mattan. Tagit farväl för att aldrig ses igen. Det är lunch och jag lägger ner skärmen.

Solen lyser inte längre när jag ställer mig vid övergångsstället. Rusningstrafik, grus och människor. Ofta glöms det bort är vad en människa är värd då rasism, misär, fattigdom, svält, homofobi, kvinnohat, transfobi och ond bråd död har blivit en del av vardagen. Något som snarare förväntas av icke-västlänninar. Är alla människor i grund och botten värda lika mycket när det finns menyer för knullsugna med pris på vad ett barns oskuld kostar? Vad har vi lärt oss av historien när människors kroppar fortfarande köps och sälj? Till Gambia kan du åka för att tillbringa köpt tid med gambianska män eller resa till Madagaskar för att beställa lite najs pussy. Detta är länder som aldrig hämtat sig ifrån kolonialmakternas (läs: Europas) förtryck och fortfarande idag är ekonomiskt beroende av västerlandet.

Den europeiska kolonialismen har andragjort ett enormt antal människor, och konstruerat dem som efterblivna och underlägsna. Det var absolut nödvändigt förr, inte bara för framställningen av icke- européer utan även för konstruktionen av det europeiska jaget, något som fortsätter in i vår postmoderna tid. Vi bygger fysiska, emotionella och juridiska murar för att kunna stå ut med faktan att 400 flyktingar, människor, för några dagar sedan adderades till de 500 flyende människorna som drunknat i Medelhavet sedan 2015 tog sin början.

Östra Europa brinner? Öppna ögonen. Hela världen brinner och det är vi som anlagt det.

Her kiss was a kind of question he wanted to spend his life trying to find answer to

"En gång fanns det lika många avdankade prinsar i Rom som det fanns strykarkatter. En verklig pest.", sa han och smuttade på sin cappuchino. 
"Det rör mig inte i ryggen", sa hon. Friheten var en medfödd del av hennes innersta väsen och det fanns ingenting, inte ens den djupaste kärlek eller slumpmässig fakta om stan, som kunde ändra på det.
"Trodde bara att du skulle finna det intressant", sa han uppenbart förnärmad. 
"W/e"

 

Försöker få fattning

Vaknar till liv av att septemberluften har hittat sig in i mitt lilla gemak och solen skiner. Med vetskapen om att det här egentligen är en sådan sak som skulle göra mig helt lyrisk öppnar jag ögonen. Det kommer ta minst trettio minuter för mig att komma till någon form av ickehorisontell ställning. Klockan kommer inte vara sju då så ekot får vänta fram till åtta, nio. Något som smärtar mig. 
 
 
Att vara deprimerad beskrivs bäst som att vara statist i en film eller en utfyllnadsmening i ett valfritt litterärt verk. Du plockas fram, är med en stund och sen ställs du undan i ett skåp tills nästa gång du blir användbar. Någon skricker: "Okej hörrni, vi tar en paus" och du går iväg, tiden stannar och ingen kommer kanske någonsin ropa att det är dags att gå på igen. Jag är han som sitter på caféts uteservering men författaren tycker att bordsduken är långt mer intressant än den unga mannen som tvingar i sig en cappuccino och väntar på att allt ska bli som vanligt igen. 

En dag snart hoppas jag att jag få må bra igen. 
 
Upp