Bräckligt fin. Spretig och allt.

 
Kuskar runt igen. Inget tydligt mål och helt utan riktining. Lämnat Malmö för Göteborg och lämnar Göteborg för en sommar i hemstan. Mellanlandar i Norrköping. Ett verkligt Rom för sitt namn. Medan asfalten steks under skosulorna längtar jag till ett timmrat hem, som snart blir av. 

Får höra att jag är modig. Ibland eljset, kallas skör och bräckligt fin. Stark. Gör mitt bästa för att omfamna hela spretigheten. Men visst, det är svårt. Men det finns inget annat att göra än att älska det svårälskade. 

Avbryts. Från ingenstans ringer du mig. Inte trodde jag du var en sån som patar i telefon inte. Tror jag bubblar fram ett hallå samtidigt som jag skrattar, nervöst. För vad kan jag om sånt här? Bräckligt fin. Spretig och allt. 
 
 

Tjugoandra november

Stannar hemma från skolan, inte på grund av regnet trots att det skulle kunna vara en anledning. Gör potatisbullar till frukost och tänder ett ljus. Drar på mig lusekoftan. Tittar på det regnvåta fönstret utan att se det. Istället ser jag en vän i snöstad. I resten av Sverige är det snö, men så här långt ner i landet tröstar en sig med tidig vår.  

”Du kommer älska det, du har det bästa kvar."

 
Upp