Lyssna

Lyssna det var aldrig meningen att det skulle bli såhär 

Egentligen hade jag tänkt att läsa något om kärlek, Ja, för det det är oftast det jag skriver om, hur två händer kan skapa den perfekta bönekedjan, hur mungipor får mig att fnittra. Men på senaste tiden har jag varit arg. Och det här är ett första försök att göra något konstruktivt. Kanske.

Det började med ett berg, ett berg av bortförklaringar, om du det bestiger det,  sträcker ett hav ut sig, ett hav meningslösa förlåt för att kunna se ut över ett hav av ”det var inte meningen”.

Nej det var aldrig meningen att mormor som barn skulle behöva lära sig att det börjar med judarna. Att hon skulle göra ett helt liv till en hemlighet i Norrlands inland för att hålla barnen trygga.  Mormor lärde sig leva i skuggan. Ett ständigt hot, ett överhängande omen.  

Det var aldrig meningen att farfar var den som skulle behöva gömma sig under trappan medan farmor öppnar dörren när män kommer för att deportera honom. Att hon lägger på sig en Lokes mask och säger; ”Ursäkta, vem?” Farfar lärde sig leva med knutna skor. Aldrig nudda marken, alltid påväg.

Nej för det var aldrig meningen att 60 000 personer gick i en alt-right marsch för två veckor sedan för att göra sig av med mina muslimska systrar, mina judiska bröder medan mina kristna syskon vänder oss ryggen och att SVT glömde att rapportera om det. Vad mer är glömt?

Det var aldrig meningen att glömma er. Ni som sett sorgen och döden i vitögat. Accepterat att ni stod på tur. Med inget och utan skydd mellan er och den sargande ondskan. Den som stal familjer och lät glömska falla över deras namn. Idag kallar vi er förintelse-överlevare allt medan ni frågar er:  

”Varför vi och varför inte -
    Eli, mamma,
 
Thomas, Judith, pappa, 
Szilvi, Irena, syster, Chaim,       
bror, 
Levi, syskon, Jacob?” 
Jacob.

Dem som ni aldrig slutat älska.

Nej det var aldrig meningen att ni skulle få se kulturministerns gråt på teve nu när nazister marscherar genom Europa, Sverige, Göteborgs under Yom Kippur. Nazister som skriker ”Blod och Jord”.

Nej det var aldrig meningen att glömma de förädlar som just nu trycker en peng i handen på ett barn och säger: ”Åk nu. Jag kommer sedan!” för att sen aldrig mer ses. 

Jag vill minnas men istället somnar jag och drömmer om dom som kom före och när jag vaknar; Det var inte meningen att pastorn sku kalla mig för spetälsk sodomit när alla såg på. Att en kille knuffade mig på klubben när stjärnan skymtas i skjortkragen.  Jag har lärt mig, med minnen som aldrig varit mina att forma, att älska med öppna ögon. I mormors skugga och i farfars knutna skor. En blick över axeln.

När poeterna står utan ord
När revolutionen är utom synhåll
När stegen tystnar och gatorna ekar tomma,

 

låt bergen rämna, 
låt haven sina. 

 

Berätta för barnen att det inte finns någon framtid och säg till dem:

Lyssna, det var inte meningen att det skulle bli såhär. 

Where the mind is without fear and the head is held high. Where knowledge is free. Where the world has not been broken up into fragments. By narrow domestic walls. Where words come out from the depth of truth. Where tireless striving stretches its arms towards perfection. Where the clear stream of reason has not lost its way Into the dreary desert sand of dead habit. Where the mind is led forward by thee. Into ever-widening thought and action. Into that heaven of freedom, my Father, let my country awake.

               
- Rabindranath Tagore
                 
        

Halvklar och på engelska

  
Det var länge sedan jag publicerade något här. Så jag tänkte att jag skulle bryta tystnaden med något jag skrivit på engelska. Det här är egentligen en dikt jag skrev och läste vid ett pride-infromationsmöte på en folkhögskola men blev rätt nöjd när den var halvklar. Tänker att jag kommer behöva skriva om den men här är den - Jane

 

When Love arrive on you doorstep it is possible that Love do not look as you have imagined.

No manbunn or perfect eyeliner but instead breases and freckles that makes you smile.

When Love arrives on your doorstep you might be surprised but you can also be terrified.

Because Love is not the one people expect you to fall in love with.

Instead Love is your best friend in your all girl basketball team and not the next door boy.

The one your mother never stops talking about.


This brings me to Jane. Making her way home after choir practice. Leaving Kampala Church of

Christ on Berekely Road. As Jane waves to the store owner of ”Miracle House of electronics and

furniture” her sister is facing a mob of angry men who is demanding her to tell them where Jane is.


Janes sister is killed. Jane has to flee.

The street corners she has known since she was a toddler,

before choir practice,

before Kampala Church

before Miracle House,

since when she was yay high,

has become hunting ground.


A year later she find herself in a strange country, answering questions like

”How can you prove you are gay?”


When the government takes all you have,

When they try to erase who are,

I will call you by your true name;

When the quiet is strangling,

And the little faith you have left is taking its last breath

I will march for you.

I will carry your story with me,

An celebrate the love you once held.


Jane, I see you.

Upp