Kom ihåg Anne Frank, 14 år.

 
 

Sverigedemokraten Per Olsson från Oskarshamn delar en bild på Anne Frank i en photoshoppad tröja. På den står ’Coolest jew in the shower room’. När Olsson delar den är det inte bara fruktansvärt rått och vidrigt uttalande där ett barn vanhelgas, det är också ett faktafel. Anne var 14 år när hon dog i Bergen-Belsen. Anne dog inte i en gaskammare förklädd till dusch. Hon dog svårt sjuk, två dagar efter sin systers död. Ensam. Anne var 1 av över 70 000 människor som mötte ett kallt och grymt öde i Bergen-Belsen. Jag spände varje muskel, rasande.

Så när jag såg Jimmie Åkessons valplakat uppspikat var det så enkelt. Jag gick över gatan. Tog upp pennan och skrev på SDs valaffisch; Kom ihåg Anne Frank, 14 år. På caféet mittemot höjer två kvinnor rösterna, säger: det där måste vara kriminell det han gör? Få honom att sluta!

Jag klarar inte av att vara tyst samtidigt som jag inte orkar lyssna mer. Orkar inte höra på Per Olssons vanhelgande. Eller hur kollegor på jobbet maler på om hur invandring förstör Sverige. Ett Sverige som inte längre ger ut permanenta uppehållstillstånd. Eller Moderaternas Ulf Kristerssons förfärliga tolkning av ordet integration. Jag vill inte slå på radion och höra hur jag inte borde få ha rätten att gifta mig, eller bilda familj enligt SD och KD. Eller Nordiska Motståndsrörelsens snack om att jag är äcklig ohyra och borde krossas. Eller Alternativ för Sveriges iver att få göra sig av med mig och hela min familj. Jag är rädd och arg.

Lyssna

Lyssna det var aldrig meningen att det skulle bli såhär 

Egentligen hade jag tänkt att läsa något om kärlek, Ja, för det det är oftast det jag skriver om, hur två händer kan skapa den perfekta bönekedjan, hur mungipor får mig att fnittra. Men på senaste tiden har jag varit arg. Och det här är ett första försök att göra något konstruktivt. Kanske.

Det började med ett berg, ett berg av bortförklaringar, om du det bestiger det,  sträcker ett hav ut sig, ett hav meningslösa förlåt för att kunna se ut över ett hav av ”det var inte meningen”.

Nej det var aldrig meningen att mormor som barn skulle behöva lära sig att det börjar med judarna. Att hon skulle göra ett helt liv till en hemlighet i Norrlands inland för att hålla barnen trygga.  Mormor lärde sig leva i skuggan. Ett ständigt hot, ett överhängande omen.  

Det var aldrig meningen att farfar var den som skulle behöva gömma sig under trappan medan farmor öppnar dörren när män kommer för att deportera honom. Att hon lägger på sig en Lokes mask och säger; ”Ursäkta, vem?” Farfar lärde sig leva med knutna skor. Aldrig nudda marken, alltid påväg.

Nej för det var aldrig meningen att 60 000 personer gick i en alt-right marsch för två veckor sedan för att göra sig av med mina muslimska systrar, mina judiska bröder medan mina kristna syskon vänder oss ryggen och att SVT glömde att rapportera om det. Vad mer är glömt?

Det var aldrig meningen att glömma er. Ni som sett sorgen och döden i vitögat. Accepterat att ni stod på tur. Med inget och utan skydd mellan er och den sargande ondskan. Den som stal familjer och lät glömska falla över deras namn. Idag kallar vi er förintelse-överlevare allt medan ni frågar er:  

”Varför vi och varför inte -
    Eli, mamma,
 
Thomas, Judith, pappa, 
Szilvi, Irena, syster, Chaim,       
bror, 
Levi, syskon, Jacob?” 
Jacob.

Dem som ni aldrig slutat älska.

Nej det var aldrig meningen att ni skulle få se kulturministerns gråt på teve nu när nazister marscherar genom Europa, Sverige, Göteborgs under Yom Kippur. Nazister som skriker ”Blod och Jord”.

Nej det var aldrig meningen att glömma de förädlar som just nu trycker en peng i handen på ett barn och säger: ”Åk nu. Jag kommer sedan!” för att sen aldrig mer ses. 

Jag vill minnas men istället somnar jag och drömmer om dom som kom före och när jag vaknar; Det var inte meningen att pastorn sku kalla mig för spetälsk sodomit när alla såg på. Att en kille knuffade mig på klubben när stjärnan skymtas i skjortkragen.  Jag har lärt mig, med minnen som aldrig varit mina att forma, att älska med öppna ögon. I mormors skugga och i farfars knutna skor. En blick över axeln.

När poeterna står utan ord
När revolutionen är utom synhåll
När stegen tystnar och gatorna ekar tomma,

 

låt bergen rämna, 
låt haven sina. 

 

Berätta för barnen att det inte finns någon framtid och säg till dem:

Lyssna, det var inte meningen att det skulle bli såhär. 

Where the mind is without fear and the head is held high. Where knowledge is free. Where the world has not been broken up into fragments. By narrow domestic walls. Where words come out from the depth of truth. Where tireless striving stretches its arms towards perfection. Where the clear stream of reason has not lost its way Into the dreary desert sand of dead habit. Where the mind is led forward by thee. Into ever-widening thought and action. Into that heaven of freedom, my Father, let my country awake.

               
- Rabindranath Tagore
                 
        
Upp