#hoelife

Färdas genom livet i tusen km/h trots att jag står helt stilla. Öppnar ögonen och ser granskog för första gången på månader, blir glad. De bästa skogarna är de med täta granar och tallar som idogt brutit sig upp ur mark där inget annat skulle växa sig lika starkt och stort. 
 
 
Hemma. Där vinterkylan plötsligt, över en natt, gjorde sig påmind och tystnaden är full av ingenting. Här är alla inte enfaldiga eller lågsinnade som Pistvakt fick söderfolk att tro. Men det stämmer att luften känns klarare och renare här. 
 
  
"Det är lite som ett nytt allvar har landat i dig", sa hon. Ogenerat och tittade in i ögonen på pojken som kände sig något fånig och allt annat än modig och redo. Hon tittade över kanten på glasögonen. På det där sättet hon alltid gör för att visa hur ärlig hon faktiskt är. Det är så kontsigt att saker som är så fundamentala, sånt som ska vara så pass enkelt att alla ska kunna och alla kan vara så fruktansvärt svåra.  
 
 
Introducerar någon ny och någon annan försvinner. Uppfattningar och intryck smalter ihop. Vänjer mig vid nya ansikten i gamla miljöer som nu blir till nya scener trots återkommande scenografi. Utbyter blickar och handskakningar. Kullerstenarna får tysta bära de vittnesmål vi skapar.
 
 
"Kom, vi går min favoritpromenad", sa jag till henne utan förklaring till varför den är min favorit. Sa ingenting om att en gammal flamma, han som drog fingrarna genom mitt hår och viskade som aldrig fick något fäste i mig, bode just efter den här vägen. När någon skriver på skämt att man är en slampa så blir jag den som letar upp sunkiga ställen med passande graffiti och börjar skala av mig. Späder villigt på ryktet att man är en  r i k t i g  h o e  samtidigt som man skrattar. Knäpper upp kappan jag slänger om axlarna, kappan som har samma färg som den skog jag längtar hem till. 
 
 
Upp